jennyjon - vår vrå av världen

Direktlänk till inlägg 23 mars 2011

Footloose

Av Jenny och Jon Sjöberg - 23 mars 2011 13:45

Vad har hänt?


Jo, i söndags, på väg hem från affären här i Fagersanna, lyckades jag halka på vägens enda isfläck, bara ett stenkast från hemmet. Så otroligt klantigt! Och onödigt. Det värsta var att jag faktiskt såg isen när jag klev på den och tänkte att nu skulle jag minsann passa mig från att halka omkull. Swoosh! Knappt var tanken färdig förrän jag slant till. Under en ynka millisekund hann jag se hur jag föll på plastkassen och resonera följade:

"Jag faller. Mäh?! Faller?? Det brukar jag ju aldrig göra! Åh nej, nu kommer nachosen att krossas!"


Brottsplatsen...


Men nachosen klarade sig, den stora havregrynspåsen fick istället ta smällen. Fast jag kände direkt en intensiv smärta i högerfoten, och plötsligt låg jag där och vred mig i plågor, "som en skalbagge på rygg" eller hur det nu var...

Svågern Johan, som var hembjuden på nacholunch, skyndade fram och hjälpte mig på fötter. Jag linkade hem och lindade foten, som svullnade rätt så kraftigt under kvällen.

Övertygad om att det bara rörde sig om en ordentlig stukning, tog jag mig morgonen därpå med visst besvär till jobbet, men besökte företagsläkaren för säkerhets skull. Han bedömde dock att foten behövde röntgas, så med en akutremiss bar det av till Kärnsjukhuset i Skövde (KSS) tillsammans med svärmor Kristina, som körde.

Efter röntgen fick jag ytterligare en remiss till akuten, samt en rullstol. När det strax därefter blev min tur fick jag flytta över från rullstolen till en rullbår i undersökningsrummet på akuten. Gôtt, tänkte jag, färdsätten blir bara bekvämare och bekvämare. Men det blev aningen pinsamt när sköterskan frågade om jag ville att "frugan" skulle följa med till observationssalen. Smått förnärmad fick jag påpeka att det var min svärmor...

Efter bara en kort stunds väntan fick jag träffa läkaren Arthur i ett behandlingsrum. Han hälsade, skakade hand och klämde sedan på insidan av foten.

"Gör det ont här?" frågade han.

"Nej", svarade jag, "men på utsidan, vid fotknölen."

"Jag vet", sa dr Arthur, "det är därför att du brutit foten där. Men det var inte det jag undrade, jag vill veta om du har ont på insidan."

Jag blev så paff över det torra konstaterandet att luften gick ur mig. Jag, som aldrig brutit något i hela mitt liv (förutom löften)! De goda nyheterna, sa Arthur, var att röntgenbilderna visade att operation inte var nödvändig. Men det skulle givetvis behöva gipsas. Skit!


Ömfot...

 

Så länge som jag och Jenny sett fram emot den stundande semesterresan med föräldrar/svärföräldrar till Falkenberg, shopping i Ullared, långa sköna promenader med Nalle på Skrea strand, bad och relax på Klitterbadet, havsfiske med pappa, och mycket mera... Sämsta tänkbara tidpunkt för en fraktur, med andra ord. Detta kullkastar ju mer eller mindre alla våra planer! Och allt på grund av en liten fläck fruset vatten, i kombination med dåligt balanssinne...

Nåja. Utan havregryn i påsen kunde jag ha pajat höften. Eller dunkat huvudet i asfalten. Nu skulle vissa sarkastiskt lagda kunna hävda att då hade ju det åtminstone inte drabbat någon vital kroppsdel, men...

Så, nu ligger jag alltså så stilla jag kan med gipsad fot i högläge, har redan sett runt femtielva filmer, några naturprogram, läst lite truckteori (fast jag lär missa själva utbildningen) och skriver ett långrandigt och delvis självömkande inlägg.



Varje gång man inte är riktigt kurant, som när man har flunsan, migrän eller som nu, blir man genast påmind om hur okomplicerat livet för det mesta egentligen är. Ta bara det här med att duscha. En vanligtvis rätt så enkel aktivitet, men pröva göra det stående på ett ben med det andra inlindat i en svart sopsäck som är fastsatt med två kilometer brun packtejp...



Men jag kan absolut inte klaga på den service jag fått, varken från företagshälsan (särskilt tack till dr Zak!), KSS (supersnabb undersökning och behandling!) eller från min kära fru, som numera sköter hela hushållet helt på egen hand och ändå hinner sköta om sin krympling till make. Jag är grymt imponerad av hennes energi och planeringsförmåga. Älskade, du är bäst.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er kära läsare som skickat så många och fina krya på dig-hälsningar, tankar och roliga kommentarer. De värmer. Stort tack till er alla! /Jon

 
 
Annika

Annika

23 mars 2011 15:54

Men så det kan bli på ett ögonblick, sen har ens liv förändrats för stunden.

Men det var en sån klockren och rolig läsning med, med glimten i ögat du bjöd på idag, fast du sitter & har det säkert kämpigt med att ha både ont & tänker på alla de olika roliga saker som du missar nu.

Men när du blir hel & frisk i foten igen hoppas jag att du får ta igen allt roligt.

Ja, tänk att det första man tänker på när man ramlar är nacho chipsen inte sig själv.

Min man gjorde en liknade sak för 2 år sedan, han ramla i skogen då han var ute & jaga, och föll handlös på en stubbe som var 3-4 cm, och han fick som ett spjut rakt in i revbenen. Som tur är hade han en jaktradio som fick ta det mesta av smällen, men det gick åt några revben.

Hade han inte haft jaktradion i fickan så hade stubbe/spjutet..tagit både revben och organ i kroppen, och antagligen punkterat lungan mitt ute i skogen.

Men sjukskrivning i ett par månader blev det för honom med.. slumpmässigt kan det verkligen vara i livet ibland.

Styrka och Krya på dig./ Annika

Och hälsa din underbara fru med.

http://ochsakomannika.blogspot.com

Jenny och Jon Sjöberg

23 mars 2011 16:55

Jag är glad över att nachochipsen höll, för hur kul hade det varit att äta smulor...? ;)

Skämt åsido. Det lät hemskt, det där med din mans fallolycka. Tur i oturen att jaktradion skyddade honom litegrann.

En av mina gamla lärare på folkhögskolan i Värmland åkte skidor i skogen och föll i en nedförsbacke. Han landade med svanskotan rakt på en sådan liten stubbe. Man kan knappt föreställa sig hur ont sånt måste göra. Aj aj...

Tack för dina fina ord! /Jon

PS. Min underbara fru hälsar tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny och Jon Sjöberg - Måndag 20 jan 13:00


I helgen skötte Lin telefonbeställningarna och Ian och Isa var pizzabagare!   ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Söndag 19 jan 18:00


      ... en så söt rosa kanin till Lin.         ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Söndag 19 jan 07:22

  Vårt hem, det vita huset med lila dörren i bakgrunden.       Det var inte ett långt inslag från Tibro som var med i Postkodmiljonären men ändå tillräckligt för oss att kunna se vårt hus när drönarbilder visades och när grannarna fick b...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Lördag 18 jan 15:56


I brist på snö... plockade vi fram de undanställda cyklarna istället. Lin övade springcykel, Loe lärde sig utan stödhjul i somras och kom ihåg hur man gjorde och Ian och Isa skickade vi iväg några varv runt Ånaplan. ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Lördag 18 jan 11:30

  Idag klockan åtta släpptes dragningslistan för Svenska Postkodlotteriet och vi hängde på låset och blev så himla glada! Vi hade ju vunnit och inte bara några hundralappar som vi också skulle blivit väldigt nöjda för: det rör sig om tusenlappar...

Presentation


Det är vi som är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian 7 år, Isa 5 år, Loe 3 år och Lin 2 år. Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi finns på Youtube

jennyjontube

 

 

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31
<<< Mars 2011 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se