Lotta

11 juli 2011 06:40

Va fint skrivet! Det är underbart med fina minnen, men ibland blir de jobbiga att ta fram oxå. Kram till dig!

Jenny och Jon Sjöberg

11 juli 2011 08:19

Tack så mycket. Det var inte lätt att skriva den här texten, många minnen, tankar och blandade känslor. Hoppas att det gick fram hur mycket de båda betydde för mig!

Jag hade aldrig varit på en begravning innan farfars och farmors blev min andra. Sedan var det så mycket runtomkring. När farfar dog fick farmor det svårt, saker som skulle skötas, huset som skulle säljas...

Inte för att jag skötte allt detta men farfar var borta, farmor var sig inte lik och huset som jag var så van att kunna gå till närsomhelst skulle säljas.

Nu hann farmor dö innan huset blev sålt och att få dö i sitt eget hem är kanske ändå mångas önskan. Livet för henne på egen hand blev för svårt men farmor och farfar fick många år tillsammans och de fick se barn, barnbarn och barnbarnsbarn växa upp.

Marianne

11 juli 2011 07:21

Det är inte svårt att förstå att den här dagen är jobbig för dig men också för Jon för han tyckte mycket om Astrid och Gösta. Jag träffade också dessa varma och goda människor, så mina tankar går till er idag. Kramar till er.

Jenny och Jon Sjöberg

11 juli 2011 08:10

Vi ska göra vårt bästa för att bara tänka glada tankar. De är få förunnat att få ha känt människor som satt så fina spår och gjort en sådan skillnad. Det är vi båda mycket tacksamma för. Kramar tillbaka.

Gun-Hilde

11 juli 2011 13:46

Jag tycker att du skrivit väldigt fint om Astrid och Gösta. Det stämmer så bra på dom. Det var så härliga grannar som jag har växt upp med. Dom var alltid så snälla människor. Men man får vara glad åt alla fina minnen som man har, livet går vidare.
Kram på er.

Jenny och Jon Sjöberg

11 juli 2011 14:09

Vad roligt att du också kände dem, och fick växa upp med dem. Låt oss le åt våra fina minnen.
Kram, kram! /Jenny

Annika

11 juli 2011 21:12

Jag får rysningar genom min kropp när jag läser detta.. och faktiskt en liten tår.
För jag börjar tänka på min egen farmor & farfar som jag saknar varje dag.

Massor av Kramar ifrån Annika i Östergötland

Jenny och Jon Sjöberg

11 juli 2011 21:30

Somliga människor får en lite större plats i våra hjärtan. Vilken tur att vi har stora hjärtan! ♥

Idag har jag försökt att tänka på vilken tur jag haft som fick ha dem i livet så länge ändå, men saknaden är stor. Vi har varit i farten idag, och det har hållit mig från att tänka på dem för mycket.

Det är en liten tröst att veta att Nalle har så fina människor som väntar för att ta emot honom när det blir hans tur...
Men den där ordningen vet vi inte så mycket om. Hur mycket tid vi har vet vi inte, men så har jag tänkt när han har varit dålig. Som sagt, en liten tröst är det ändå.

Stora kramen tillbaka! /Jenny

kristina

11 juli 2011 21:20

Den kvällen glömmer jag nog aldrig. Vi hade varit i Falkenberg på semester, när vi kom hem på kvällen får vi telefon om att Marie hade hittat Farmor vid köksbordet. Vi ringde våra barn och Jenny och Jon kom och hämtade oss och vi begav oss in till Tibro.
Där väntar en mycket trevlig sköterska på oss som hade ordnat med allt. Vi satte oss allihopa chockade i trädgården. Efter en stund kom det en kvinnlig läkare som hade fått skjuts av sin son från Skövde. Hon hade ingen brådska utan följde med oss in i huset där min svärmor satt fridfullt vid köksbordet. Vi alla gick in för att ta farväl.
Det var ingen som jagade på oss vi fick den tid vi behövde.
Efter ett tag skulle Läkaren åka hem men hon tyckte det var onödigt att ta taxi. Vi erbjöd henne skjuts men hon vägrade, hon skulle ta bussen.
Efter ett år träffade jag Sköterskan hos min pappa. Jag tackade henne för att hon tog så väl hand om oss den kvällen. Hon sa att det var en märklig kväll, hon fick inte ett enda larm på hela tiden hon var hos oss. Läkaren hade hon aldrig mera träffat på.
För mig blev det ett mycket fint avsked denna kväll tack vare en underbar läkare och Sköterska.
Vi hade hela tiden varandra när vi satt där i trädgården, vi var inte ensamma.
Jenny du har så fina minnen av din Farmor var rädd om dom och ha dom kvar i ditt hjärta.
Vi blev tårögda både jag och din pappa av det fina du skrivet.
Tack för att du bryr dig!
Goa kramar till er!

Jenny och Jon Sjöberg

11 juli 2011 21:50

Att skriva och föra minnet av farmor och farfar vidare känns som det minsta jag kan göra.

Det känns tungt att skriva om dem, för jag saknar dem så mycket. Mer än jag vill erkänna... De gav mig så mycket på så många sätt och jag kommer alltid att vara tacksam för det.

Hela den där kvällen kändes så overklig. Jag hade jobbat, trött efter fredagsrusningen på Systemet, Jons kompisar hälsade på och skulle sova över och så kom det där samtalet...

Att det redan gått tre år. Ibland får jag nästan påminna mig själv om att de faktiskt inte finns längre. Kanske för att de fortfarande känns så närvarande.

Idag åt vi mjukglass i Karlsborg. Farfar gillade ju mjukglass så vi tyckte att det passade bra.

Vi mindes hur han undrade varför glassbilen ska hålla på att köra runt när den ändå inte säljer mjukglass!

Och en gång tog vi med dem till Karlsborg och han fick sig sin mjukglass - och glassen var gigantisk! Han orkade inte äta upp den, utan satt istället och matade fåglarna med den.

Ännu ett fint minne. ♥ Och jag har fler, ska bara försöka komma ihåg dem... /Jenny