Från alla möjliga håll kommer grattishälsningar till Ian (och även till Jenny som just fyllt 30) och det är jätteroligt! Så snälla ni är som ringer, mejlar, ger oss presenter, skickar kort och paket. Idag kom det till exempel ett Nallebud med en söt igelkott och choklad från våra vänner Olle och Seija, tidigare fick vi ju ett vårdträd av Eva K. och Leif, Jennys moster Gittan och Tommy skickade välkomna bidrag och idag hälsade vi på på mitt jobb och fick presenter. En pyjamas, ett mjukisdjur och en nappflaska som är kamoflagemönstrad - japp, Försvarsmakten är min arbetsgivare. ;)

Vi är så glada över all omtanke som ni, gott folk därute, visar vår lilla familj. Man blir alldeles varm om hjärtat, och om bara Ian kunde prata hade han säkert tackat så mycket han också. Förhoppningsvis finns denna blogg kvar när han blir stor nog att läsa och förstå, och då inser han nog hur omtyckt och efterlängtad han verkligen var. Än en gång, tusen tack allihop! /Jon

Vi har ju flyttat några gånger, Jenny och jag. Närmare bestämt sju flyttar under våra tio år tillsammans. Det har varit ganska jobbigt varje gång. Nu menar jag inte bara det här med att plocka ned alla pinaler i lådor för att sedan behöva packa upp dem igen, kånka tunga kartonger och otympliga möbler upp och ned i trappor, eller krångla med hyrsläp och nedlastade, fullpackade bilar. Inte heller flyttstädningen, även om den kan vara ända in i döden tråkig. Nej, det är mer känslomässigt jobbigt. För när det är dags att bryta upp, lämna det gamla och gå vidare, blir jag lätt lite nostalgisk och vemodig - jag är ju trots allt norrlänning...

Lägenheten i Fagersanna är helt tom och städad, besiktad och godkänd. Idag lämnade vi tillbaka alla nycklarna. Det ekade tomt i rummen där det förr varit fullt av möbler och gardiner och speglar och tavlor och klockor och allt annat som tillhörde vårt liv - och Nalles dammråttor... Många fina minnen hann det bli under de dryga två och ett halvt år som vi bodde där. Tid som så här i efterhand ändå gick väldigt fort. Men, som en klok gammal man brukade säga: framåt heter spelet. Nu har vi förhoppningsvis flyttat för sista (?) gången, för det känns faktiskt som om vi mycket väl, äntligen, kan ha hittat vår alldeles egna vrå av världen. /Jon