jennyjon - vår vrå av världen

Alla inlägg den 23 september 2012

Av Jenny och Jon Sjöberg - 23 september 2012 11:45

Halv tio tog barnmorskan A-L över och henne minns jag väl, för hon blev en av de första att hålla i bebisen och hälsade även på oss på BB sen. Jättesnäll var hon! Vid den här tidpunkten andades jag lustgas och började få kläm på den, och enligt papprena ska det ha fungerat bra. Ännu ett pH-värde togs på bebisen och doktorn tyckte att vi skulle avvakta lite till. Droppet höjdes till en snabbare hastighet och inte långt därefter höjdes effekten på lustgasen från 50/50 gas/syre till 70/30. Jag tyckte då att det började göra mer ont.


Klockan 02.00 var jag riktigt utmattad och värkarna var fruktansvärda, och jag var sedan en tid tillbaka åter satt att fasta. Innan hade jag läst om värkpauser under förlossningen - men några sådana upplevde jag inte. Undrar förresten vilka värkar som är värst: de innan eller krystvärkarna? På de senare får man ju vara lite aktiv men det kanske är sak samma...?


Den ena värken hann inte avslutas innan nästa tog vid och jag var så trött. Nu hade jag öppnats de där magiska 10 centimetrarna, men barnets huvud visade ingen tendens att komma ner mot bäckenbotten. Jag uppmanades att göra några krystförsök. Jag tog i, men bebisen rörde sig inte alls. Och det konstaterades att det sannolikt inte skulle komma någon bebis på det här sättet inom den närmaste 1 - 1,5 timmen.


Sedan står det i journalen: "tycker att barnet har inga mer resurser att observera ut under den tiden". Därför rekommenderades ett SC (sectio caesarea, kejsarsnitt) och vi accepterade beslutet. Jag var utmattad efter det långsamma värkarbetet och nu var det inte mycket som tydde på att huvudet skulle tränga ner.


Jag förbereddes för ett akut kejsarsnitt och informerades men det var svårt att ta in vad som sas. Jag fick en kateter, en till kanyl i andra armvecket och säkert var det något mer, EKG kanske, innan jagrullades in i operationssalen eller på plats. Och där var det fullt av folk i gröna kläder. Att så många människor lyckats samlas ihop mitt i natten på så kort tid är jag fortfarande förundrad över - och alla var så trevliga. Det var bara värkarna som fortsatte att vara otrevliga... Men räddningen kom med spinalbedövning.


Första sprutan hamnade dock fel så den fick sättas om och då fungerade det. All smärta - och till viss del känseln - bara försvann. Så himla skönt! För att undersöka om känseln var tillräckligt borta skulle jag svara på om jag kände ifall tussarna som läkaren drog på min mage kändes kalla eller ej.

Bedövningen hade fungerat, Jon satt bredvid mig och ett skynke sattes upp så vi såg inte något av operationen. Och tur var väl det för kejsarsnitt var något som jag inte alls läst på särskilt mycket om innan i och med att förlossningen enligt min planering skulle ske vaginalt. I efterhand vet jag mer och det här är en ganska stor bukoperation som jag gjort. Men den gick bra - vilket de oftast också alltid gör.


Klockan 02.29 påbörjades operationen och klockan 02.31 plockades babyn ut. På bara två minuter var det alltså gjort!!! Sedan tog det lite tid att städa upp och sy ihop mig, men det var klart tio minuter över tre så även det gick fort.


Jon satt bredvid mig och var säkert minst lika nervös även om jag fortfarande hade svårt att ta in vad som pågick. Ingen av oss såg ju vad som hände bakom skynket. Men så hördes ett barnskrik!


Babyn grät direkt och lättnaden som infann sig tillsammans med alla andra känslor var överväldigande. Bebisen levde och sak samma om den inte hade tio fingrar och tio tår. Någon var vid liv! En utav läkarna i rummet frågade Jon om han inte vill titta men Jon svarade att vi skulle se vårt barn tillsammans första gången. Så dök det plötsligt upp en barnmorska på ena sidan med något blått och skrynkligt i famnen och utbrister: "Vilken goding!" innan hon rusar iväg ut med vad det nu var hon höll i famnen. Jon reste på sig och fick följa med efter om han hamnade lite efter.


Vad som hände sedan har jag fått berättat för mig i efterhand för jag var ju ganska orörlig och fick ligga kvar på operationsbordet för att sys ihop. Bebisen undersöktes av barnläkare som torkade av bebisen. De tog ett blodprov i navelsträngen och satte fast peanger på navelsträngen, så Jon fick ändå sin önskan om att klippa navelsträngen uppfylld. När det var gjort lindades babyn in i en filt och han fick en mössa - sedan fick Jon hålla honom och bar babyn tillbaka till mig.


Till mångas förvåning var det en pojke som inte hade haft någon brådska ut i vida världen...


Redan på operationsbordet hade jag börjat ana att det var en pojke - vår Ian - som kommit för läkarna använde han och honom flera gånger... Jon fick ju se det med egna ögon när läkarna jobbade med honom och hade tydligen sagt, när han fick syn på hans snopp: "Det är en pojke!" Ifall de högutbildade läkarna kanske inte riktigt var säkra på den saken...


Nya lilla familjen.


Efter att även jag fått träffa min lille sprattelgubbe från den långa tiden i magen bad vi en av läkarna att ta några första bilder på oss. Det ingår väl inte i en läkares ordinarie arbetsuppgifter, men han ställde glatt upp på det. Sedan satt vi där en stund med Ian innan Jon frågade barnmorskan vad han vägde. Jon hade missat att det var något som återstod att göra, så han fick därför än en gång lämna operationssalen och ta med Ian för att väga och mäta honom.


Fortsättning följer...

Presentation


Det är vi som är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian 7 år, Isa 5 år, Loe 3 år och Lin 1 år. Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi finns på Youtube

jennyjontube

 

 

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
<<< September 2012 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se