Är vi alla lika olika unika? Kanske det. Fast jag ser dubbelgångare överallt! Nästan, i alla fall. Jenny är antagligen ganska less på att höra mina nya observationer, och det är säkert mina arbetskollegor också.

Häromdagen fikade jag till exempel med tennisoraklet Björn Hellberg och lämnade ut nycklar till Ola-Conny från Gekås i Ullared. Konstigt nog är det ingen annan än jag som ser dessa likheter, trots att det är klockrena karbonkopior som uppenbaras. Nåja, var det inte självaste Charlie Chaplin som förlorade en look-alike-tävling - i att likna Charlie Chaplin! Men jag är själv inte så unik som jag trodde. Jag har också en dubbelgångare!

Det började med att min mamma ringde mig en gång för flera år sedan och undrade om jag fått en roll i en reklamfilm. Tydligen spelade "jag" en jägare som smyger runt i skogen med mysse, bysse och jycke när jag plötsligt får syn på en kaffeautomat (!) och blir sittande på en stubbe med en förmodat god kopp kaffe. Det hade jag väl kommit ihåg om jag gjort, men när jag till slut själv fick se reklamsnutten, var det verkligen likt mig - även om mitt andra jag bara skymtar förbi några sekunder...

När min syster satt på ett studentfik i Umeå, också för några år sedan, fick hon hux flux se mig komma gående - fastän jag egentligen var jättelångt därifrån. Denne filur var visst bara någon futtig meter bort innan hon insåg att det var någon som var skrämmande lik mig. Hon var på väg att fråga vad jag gjorde där, men blev väl så paff att hon inte kom sig för att fråga vem denne kille egentligen var. Synd, det hade varit roligt att veta.

Vetskapen om att det går åtminstone en annan människa omkring på denna jord och ser ut exakt som jag, är både fascinerande och lite kuslig. Bara att hoppas att det är en minst lika hyvens grabb som undertecknad, annars är det inte lika kul att dela samma signalement... /Jon