Idag är Isa elva dagar och vi har haft hembesök från BVC. Ians, vår ordinarie sköterska, är på semester så det kom en annan kvinna, men sen är det tänkt att vi ska ha samma på båda barnen. Vi satt ner och pratade om förlossningen, hur Isa mår, hur det fungerar och så vidare. Lite fika blev det som avslutning också. BVC-sköterskan tyckte inte alls att Isa var så oroväckande gul och naveln såg fin ut. Allt såg helt enkelt bra ut - till och med vågen som nu visade på 4040 gram. Hon går upp riktigt bra i vikt vår tjej, och så länge det är med amning så är det ingen som helst fara för bröstmjölk har så många positiva sidor. På BB sa de att hon ska äta åtta gånger per dygn och det blir ju en del, men nu behöver vi inte väcka henne om hon sover på natten för matning i och med att hon gått upp i vikt och verkar själv säga ifrån när hon är hungrig. 

När jag äntligen fick hjälpa till igen kändes det som en lättnad, största lättnaden infann sig dock bara lite tidigare när läkaren sa att det var fem minuter kvar. Då kändes det plötsligt så nära! Och klockan 01.31 föddes bebisen. Det var lite splash över det hela när hon kom ut och jag minns att jag kikade ner och såg hur barnmorskan gnuggade ryggen på barnet och jag hann tänka: "Varför skriker den inte?". Det var ju ingen fara visade det sig och barnmorskan höll upp henne - jag såg ju att det var en tjej. Men så hör jag Jon, som står på min vänstra sida, säga: "Det är en pojke."

Va?!?! Men inte lyckades han lura varken mig eller de tre andra kvinnorna i rummet, som för övrigt brast ut i skratt... Vi hade fått en flicka, vår Isa, och hon verkade må bra och vi kunde andas ut, eller i alla fall under en liten stund. Ont gjorde det i kroppen men allt adrenalin gjorde att det inte kändes så mycket. Tio minuter senare, 01.41, krystade jag ut moderkakan som var "fullständig". Att den också skulle ut visste jag ju och hade läst att det kunde göra ont. Fast så farligt kändes det inte, jag var nog lite nyfiken på hur den såg ut också eftersom vi aldrig fick se den med Ian. Med Ian fick Jon klippa i en liten bit av navelsträngen efter att han plockats ut, men nu fick han minsann klippa "på riktigt" och seg var den. 

I allt detta födande gick ju en och annan tanke hem till Ian och barnvakten också. Jag oroade mig för att Ian kanske hade vaknat och var så där nästintill otröstlig som bara han kan vara ibland. Men efteråt fick jag reda på att Ian hade sovit hela natten (!) och inte vaknat förrän Jon kom hem på morgonen... Det var ju skönt att höra i och för sig.

Bebisen hade kommit ut och låg på mitt bröst, moderkakan hade kommit men det var ju inte klart med det. Jag behövde sys lite grann och bedövningsgelen hade inte riktigt tagit, så först gjorde det riktigt ont. I förlossningsjournalen står det förbockat under rubriken suturer att jag fått 1 inre och på yttre står det IC och materialet som använts var Vicryl. Det här förstår jag inte mycket av... Mer verkligt är dock att jag fick en bristning för den gjorde ont i flera dagar efteråt och jag försökte bland annat att vinkla mig när jag kissade för att det inte skulle svida så mycket. Jag hade förresten ont av att sitta överhuvudtaget. Görs det inga mjuka möbler nuförtiden - och varför finns det inga på BB?!?!?! Det gick lättare hemma att hantera.

Jag överlevde även efterarbetet, fast när barnmorskan kände om livmodern hade börjat dra ihop sig så var smärtan tillbaka igen för det här är en behandling som är långt ifrån skön, och hej och hå vad det kläms! Jag hade Isa på bröstet hela tiden efteråt och var inte riktigt klar i knoppen. Jag var rädd att hon skulle glida av mig och falla i golvet eller att jag skulle krama sönder henne när barnmorskan höll på och undersökte konsekvenserna. Sakta började allt att sjunka in - vårt barn är här! Redan! Och nästan på dagen!

Efter att allt lagt sig så smått fick jag gå och ta en dusch. Lite knepigt med allt blod som rann, totalt förlorade jag 300 ml blod, med Ian 700 ml. Jag var också lite skakig och blev andfådd, trots detta passade jag på att ta en lång dusch för jag var inte säker på när jag skulle få göra det i lugn och ro nästa gång med två barn. Kissa var också något som de gärna såg att man gjorde, och att kissa i duschen var ett alternativ för att det inte skulle göra så ont, så det gjorde jag.

Skönt att stå där i duschen för under tiden som Isa låg vid mitt bröst hann hon både kissa och bajsa på mig. I journalen står det klockan 03.42 om förlossningen: "Öppen 4 cm vid ankomst. Snabb progress. Kort krystning. Föder pigg flicka. Liten bristning i labia och vagina suturerad på sedvanligtvis. Normal blödning." Så det här verkar ha varit en "vanlig" förlossning på flera sätt. Speciell ändå för oss förstås.

Vi firade!

När jag kom tillbaka till förlossningssalen där Jon väntade med Isa var det dags att bli bjudna på vår firarfika. Och den smakade riktigt gott. Under förlossningen med Ian fick jag aldrig äta något innan eftersom det talades om snitt, den här gången fick jag men var aldrig så sugen. Lite cola fick jag dock i mig. Men att sitta där i tid och otid och fika gjorde vi inte för Isa var inte vägd och mätt än och det var ju spännande siffror att få reda på. Jag kunde inte alls uppskatta, men barnmorskan kom in och lyfte upp henne och gissade på 3,8 och mycket riktigt stannade vågen på 3830 gram. Huvudomfånget var 35 cm och hon var 51 cm lång. Tyngre och kortare än Ian alltså. Den här behandlingen tyckte inte Isa om och grät - och det kom tårar. Det var barnmorskan som uppmärksammade oss på detta för det är ovanligt. Och på BB lyckades jag fånga en tår på bild.

Gråter med tårar från första stund.

Klockan 04.26 flyttas jag från förlossningen och klockan 04.41 välkomnas jag till BB. Det var en lång promenad det... Jag hamnar i en sal där det redan ligger fyra mammor, och det märks att det är många som är inlagda nu. Rummet låg på sidan som jag annars bara trodde hörde till oförlösta. Jon följde med in på rummet men vände sedan hem till Ian och Nalle, och alltså lagom till att Ian skulle vakna.

Isa sov, som bebisar brukar göra första dygnet, men det gjorde inte jag. Var alldeles för uppe i varv för att få någon sömn, och det kan jag ju ångra lite grann så här i efterhand, för sover bebisen ska man sova. Andra natten med Isa blev jättejobbig då det visat sig att hon svalt en hel del fostervatten och började kräkas redan på eftermiddagen. Jag var så trött på natten att jag inte vågade ha henne hos mig ifall hon skulle kvävas av sitt kräks så jag lämnade bort henne till personalen för säkerhets skull. Senare fick jag veta att Isa varit vaken och kräkts större delen av natten. Och just detta kräkande gjorde att hon kanske inte var så matfrisk som hon borde vara i och med att hon kräktes och var illamående. Det var ju lite knepigt med amningen i början.

På förmiddagen efter natten då Isa kommit till världen var Jon tillbaka med Ian för att hälsa på. Jon hade ju lite svårt att hålla sig borta. Och jag tyckte om att få träffa Ian även om det blev lite för känslosamt för honom att träffa mig. Han brast ut i storgråt när han först fick se mig, men det gick som tur var fort över. Men det blev ju mycket nytt för honom också och första gången han fick träffa sin lillasyster.

Storebror och lillasyster.

Det var ju jättetråkigt att jag var tvungen att stanna kvar på BB för säkerhets skull i 48 timmar efter förlossningen på grund av att det under graviditeten hittats bakterier i urinen. Tyvärr var det lite olika bud och först hade jag hört att det bara skulle röra sig om ett dygn, men å andra sidan hade jag hört tre dygn också, så... Jag gjorde faktiskt ett försök att få komma hem men som det står i journalen "vill gå hem, informeras om reglerna för GBS hos mor och övertalar pat. att stanna tills imorgon och blir sedvanligt utskriven".

Det fungerade väl bra på BB men det är ju inte samma sak som att vara hemma och dessutom såg ju allt så bra ut hela tiden. Maten var också ganska bra, smidigt att få den serverad så där. Men en dag fick jag banangratäng till lunch och en banan till efterätt! - då var jag väldigt glad över att Jon lämnat godis och chips till mig. Utsikten från rummet var väl ingen höjdare heller, men hade ju i alla fall ett fönster. Det regnade en hel del, men det kanske var bra ändå att det inte fanns något fint väder att längta ut i.

Tur att man hade något fint att titta på i förgrunden...

Så blev det söndagsmorgon, den 29 juni, och jag hade fått tillåtelse att åka hem. En nakenvikt, PKU-prov och lite annat skulle bara utföras innan jag var fri att ta mig därifrån. Vid halv sju hade jag hört av mig till Jon om hämtning, visste ju att det skulle ta lite tid innan de skulle komma iväg: frukost, rastning osv.

Premiärtur för syskonen Sjöberg i nya vagnen.

Jon tog med sig syskonvagnen för det kändes som ett smidigt alternativ för att ta ut allt och alla från sjukhuset. Och vi hade ju självklart sett fram emot att få använda den också. Vid åttatiden lämnade vi sjukhusparkeringen och det kändes overkligt att åka därifrån med ett till barn. Det kändes lite som om allt återupprepades med Ian... men han var ju redan där.

Hemåt med nummer två.

Vad stor Ian genast blev när Isa föddes. Tyngre och mycket äldre - vår store kille. Det var jätteskönt att komma hem och det kändes som om jag varit borta längre än 2,5 dygn. Och sedan var det ju så mycket jag ville göra när jag kom hem: lägga ut bilder, göra om på bloggen, lägga undan alla pojkiga kläder från hennes garderob osv. Isa sov mycket, så det fanns tid till  både det och Ian - och även till att fira lite mer med tårtan Jon köpt. Han hade dessutom städat så det kändes verkligen extra bra att få komma hem - och samla hela älskade fina familjen! ♥ /Jenny

Firartårta!