Det blev verkligen vardag och en massa tråkigheter fort här. Igår var Nalle stelare än vanligt och tusen tankar tänktes på det vi helst förtränger. Vi vill ju ha honom hos oss länge! Men samtidigt vill ingen av oss att han ska lida...

Repet till gungan gick av, ringklockan på ytterdörren har slutat fungera, jag fick (som vanligt...) restskatt och mycket smått och stort krångel har avlöst varandra under kort tid.

När jag skulle flytta barnvagnen för att ta in förodlingen på altanen för kvällen upptäckte jag att det var punktering på barnvagnen. Snabbaste och enklaste lösningen då var att byta med den vagnen vi har i bilen. I natt sov båda barnen dåligt, även om det mest blev Jon som fick sköta den biten. Men nu har i alla fall Isa fått sin första tand! Tog några dagar längre än vad det tog för Ian att få sin första. Och som med honom har det märkts av länge. Gnäll...

Idag hade Nalle tid hos veterinären för en p-spruta för sin förstorade prostata, så Nalle följde med Jon till jobbet. Men Jon hann inte mycket mer än fram innan han ringde för att säga att han hade punktering på bilen. Också!

Dessutom hade veterinären sett när de kom gående att Nalle gått mer insjunken och att många muskler är borta. Det pratades om tråkiga praktiska saker när/om det väl skulle bli tid att fatta ett av de tyngsta beslut vi någonsin kommer ta.

När jag gick ut för att hämta tidningen så såg jag hur en kille kastade in skräp i någons trädgård, och kände hur ilskan steg. Allt innan bidrog förstås. Men det var ju klart att jag tänkte att nu kan jag ju komma att bli nedslagen... men var mer förbannad.

Med Isa på armen väntade jag in honom för att berätta att man gör inte så. Det slutade i alla fall med att jag fick honom att gå tillbaka och plocka upp det han kastat ut. Det kändes bra, men han var så tillmötesgående ändå att jag nästan fick lite dåligt samvete för att jag blivit så arg på honom...

Möjligt att han kastade bort det han plockade upp senare, möjligt att vi kommer att få en massa skräp i vår trädgård framöver. Men om man inte kan säga till när någon kastar skräp hursomhelst, hur ska man då förmå sig att säga till när något värre händer? Civilkurage, typ. Eller är det kanske bättre att vänta, och istället spara sig till det att det blir en viktigare situation...?

Det var ju förresten himla typiskt att punkteringen skulle ske just idag när Jon hade Nalle med. Och dessutom kände vi oss himla korkade som inte snabbare kom på att man kan ju ta hjälp av ett av vinterdäcken när man saknar reservhjul.

Det blev så mycket telefontid, resande fram och tillbaka med mera att Jon kände att han inte alls gjort någon nytta på jobbet idag utan kommer att ta ut det här som en semesterdag istället. Himla trist semester...

Bilen är nu i alla fall inlämnad för nya däck och innan det var vi iväg och handlade för allt går ju inte att ta på barnvagnen. Särskilt inte nu när vi har den vagnen som har mindre förvaringsutrymme.

Det har blivit en väldigt rörig tid, det har dessutom varit mer med det ena och andra, men ingen är väl så naiv att man tror att allt går bra hela tiden... Vi har ju trots allt varandra, Nalle är med oss än och vi har de finaste barnen och de gör oss glada mitt i allt. Vem får inte ett leende på läpparna av den här busfian? /Jenny