Det blev verkligen vardag och en massa tråkigheter fort här. Igår var Nalle stelare än vanligt och tusen tankar tänktes på det vi helst förtränger. Vi vill ju ha honom hos oss länge! Men samtidigt vill ingen av oss att han ska lida...

Repet till gungan gick av, ringklockan på ytterdörren har slutat fungera, jag fick (som vanligt...) restskatt och mycket smått och stort krångel har avlöst varandra under kort tid.

När jag skulle flytta barnvagnen för att ta in förodlingen på altanen för kvällen upptäckte jag att det var punktering på barnvagnen. Snabbaste och enklaste lösningen då var att byta med den vagnen vi har i bilen. I natt sov båda barnen dåligt, även om det mest blev Jon som fick sköta den biten. Men nu har i alla fall Isa fått sin första tand! Tog några dagar längre än vad det tog för Ian att få sin första. Och som med honom har det märkts av länge. Gnäll...

Idag hade Nalle tid hos veterinären för en p-spruta för sin förstorade prostata, så Nalle följde med Jon till jobbet. Men Jon hann inte mycket mer än fram innan han ringde för att säga att han hade punktering på bilen. Också!

Dessutom hade veterinären sett när de kom gående att Nalle gått mer insjunken och att många muskler är borta. Det pratades om tråkiga praktiska saker när/om det väl skulle bli tid att fatta ett av de tyngsta beslut vi någonsin kommer ta.

När jag gick ut för att hämta tidningen så såg jag hur en kille kastade in skräp i någons trädgård, och kände hur ilskan steg. Allt innan bidrog förstås. Men det var ju klart att jag tänkte att nu kan jag ju komma att bli nedslagen... men var mer förbannad.

Med Isa på armen väntade jag in honom för att berätta att man gör inte så. Det slutade i alla fall med att jag fick honom att gå tillbaka och plocka upp det han kastat ut. Det kändes bra, men han var så tillmötesgående ändå att jag nästan fick lite dåligt samvete för att jag blivit så arg på honom...

Möjligt att han kastade bort det han plockade upp senare, möjligt att vi kommer att få en massa skräp i vår trädgård framöver. Men om man inte kan säga till när någon kastar skräp hursomhelst, hur ska man då förmå sig att säga till när något värre händer? Civilkurage, typ. Eller är det kanske bättre att vänta, och istället spara sig till det att det blir en viktigare situation...?

Det var ju förresten himla typiskt att punkteringen skulle ske just idag när Jon hade Nalle med. Och dessutom kände vi oss himla korkade som inte snabbare kom på att man kan ju ta hjälp av ett av vinterdäcken när man saknar reservhjul.

Det blev så mycket telefontid, resande fram och tillbaka med mera att Jon kände att han inte alls gjort någon nytta på jobbet idag utan kommer att ta ut det här som en semesterdag istället. Himla trist semester...

Bilen är nu i alla fall inlämnad för nya däck och innan det var vi iväg och handlade för allt går ju inte att ta på barnvagnen. Särskilt inte nu när vi har den vagnen som har mindre förvaringsutrymme.

Det har blivit en väldigt rörig tid, det har dessutom varit mer med det ena och andra, men ingen är väl så naiv att man tror att allt går bra hela tiden... Vi har ju trots allt varandra, Nalle är med oss än och vi har de finaste barnen och de gör oss glada mitt i allt. Vem får inte ett leende på läpparna av den här busfian? /Jenny

 

Mia

10 april 2015 07:47

Men, vilken lymmel, tänka sig att kasta papper bara så där. Vilken tur att du såg och gav honom en åthutning så ordningen blev återställd i kvarteret. Här finns ingen ordningspolis, men så är dikena fulla av skräp också. Fram för mer civilkurage bland befolkningen.

Jenny och Jon Sjöberg

10 april 2015 08:26

Nu är inte det här i jämförelse med de som går emellan när folk misshandlas osv, men någonstans måste väl ändå ordningen börja...? /Jenny

 

Lotta

10 april 2015 09:12

Så jobbigt med Nalle =(

http://www.esmeralda71.blogg.se

Jenny och Jon Sjöberg

10 april 2015 10:23

Önskan om att vi ska slippa bestämma över liv och död är enorm. Låt det bara hända. Jag vill inte ha ett bestämt datum. /Jenny

 

Linda

10 april 2015 11:17

En himla massa tråkigheter... Men som sagt, ni har ju varandra! :) Även om det inte ger någon vidare tröst just nu så har ni ju sett till att Nalle har fått ett fantastiskt liv. Det värsta med att ha djur är ju vetskapen att de troligtvis går bort innan man själv gör det. Förhoppningsvis får ni många, många fler dagar med honom. Kramar till er alla! Och Isa är superdupersöt!!!
Linda

Jenny och Jon Sjöberg

10 april 2015 11:32

Nalle har gett oss så himla mycket också. Men nu har han gått på högsta dosen smärtstillande i 5,5 år. Det är väldigt mycket bonustid som vi har fått... Vi vill inte att han ska lida, det är vi skyldiga honom, hur svårt det än kommer att bli.
Men idag har än så länge varit en bra dag med honom och han var ovanligt hurtig på promenaden. Bra och dåliga dagar kommer kanske att varvas innan de dåliga tar över... Så en viss sorg finns alltid där. Jag hoppas ändå att det blir hans hjärta som ger upp först. Kramar! /Jenny

 

Spanaren

10 april 2015 12:30

Grattis till två barn *härligt*
Det är detta som är baksidan med att begåvas med en älskad hund och inse när tiden är inne för ett farväl. Mitt hjärta gråter med er/ kram

http://spanaren55.bloggplatsen.se

Jenny och Jon Sjöberg

10 april 2015 12:59

Vi har levt med det här så länge och vetat om att till slut kommer sjukdomarna att besegra honom. Och många veterinärer, andra runt omkring oss och till viss del vi själva har väl trott att det skulle ha skett tidigare. Nalle blir 12 år i juni och så gamla blir inte många friska hundar, med mediciner har ju Nalle också varit "frisk" i och för sig. Att få reda på all den praktiska informationen igår om hur det går till och vad som händer efteråt kändes overkligt. Nalle har ju alltid varit där, och när han är borta kommer vi alltid att minnas honom och under flera år framöver kommer vi att hitta hans hundhår här. Älskade hårbollen! /Jenny

 

Signhild Skrivmoster

11 april 2015 19:01

Denna dagen ett liv .. var det inte så han sa farbror Melker i Saltkråkan? Ja livet är upp och ner fram och tillbaka. Det händer triviala saker och annat som är betydligt jobbigare. Men när det händer så är det alltid opassande. Även om jag inte är "hundens bästa vän" så har jag ett hjärta som känner för djur. Nalle har världens bästa husse och matte och ni gör hans liv till något fint och bra. Sjukdom slipper inte ens hundar ifrån ... Ni vet hur det ligger till (liksom många av oss gör som har sjukdom i familjen) och då får man förhålla sig så gott man kan till det. "Den dagen den sorgen" ... Den man älskar har för alltid en plats i ens hjärta.

Vi pratar om er och att vi ska åka och hälsa på. Men jag tror att ni får säga när det passar och vi kollar hur vi har det den dan. Längtar efter att få träffa barnen förstås. Dom är så himla gulliga och Isa som jag aldrig sett "live" är en sötbulle!! Kram!

Jenny och Jon Sjöberg

11 april 2015 20:08

Det blev lite mycket där på en gång och verkar tyvärr fortsätta då Ian nu är sjuk. En olycka kommer sällan ensam heter det visst...
Det vore jättekul om ni kom hit och hälsade på oss i vårt lilla krypin. Vi är ju lediga de flesta helger och Jon klämmer även en del dagar framöver så det ska säkert gå att få till någon dag som passar. Nu är det ju mycket bättre väder och betydligt ljusare. Vi får höras via Facebook om någon passande dag. /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Lin och Sia har tillverkat glitterflaskor, ett enkelt men väldigt fascinerande pyssel. I genomskinliga plastflaskor hällde vi olika sorters färgat glitter och diverse småsaker som stjärnor och annat roligt innan vi fyllde upp flaskorna med vatten. Ko...

  Det här pysslet imponerade faktiskt lite på Lin när vi gjorde det, för det var något som hon inte sett innan. Och vid första kollen på utskriften ser allt huller om buller ut, men efter målning och vikning sker det magiska. För i en vinkel bli...

... och så var det inte mer. Och det var inte bara vädret. Kråkfåglar har varit på det igen. Får väl köpa penséer eller nåt istället då...   ...

Nu har Lin börjat om simskolan igen och håller till i stora bassängen, och i helgen var vi i badhuset så hon skulle få träna lite mer. Hela familjen var med och simmade och badlekte, men vi satte även Ian, Isa och Loe på att simma några längder och I...

Efter förra måndagens plus har jag kämpat hårt den här veckan för jag ville verkligen inte ha två plus på raken. Och det blev det inte heller! Att det skulle bli minus visste jag faktiskt redan när jag gick och la mig igår för jag har aldrig gått u...