Den här veckan kommer att bli svår att glömma för den har innehållit så mycket. Den började med att det blivit dags för Ians inskolning. Det var verkligen ett stort steg för oss som haft honom hemma i tre år. Nu blir han ett 15-timmarsbarn så får vi se hur det går.

På tisdagen var det äntligen dags för vårt efterlängtade ultraljud. Den här dagen ville ju aldrig komma kändes det som innan, för det fanns så många frågor som skulle få svar då. Och vi fick reda på allt vi ville och att allt såg bra ut var toppen. Att få reda på könet har vi inte fått med Ian eller Isa, så att nu veta att det är en pojke känns också bra att ha fått reda på. Nu blir det lättare att planera.

Men ultraljudet var stort på ett sätt till för vi hade barnvakt. Det är något som knappt aldrig händer. Isa har aldrig haft barnvakt. Ian har varit passad två gånger, under ultraljudet med Isa och under hennes förlossning, men båda gångerna sov Ian. Det var min lillebror som var barnvakt då och det var han som ställde upp även under detta ultraljud. Den här gången var dock båda barnen vakna, men allt hade gått jättebra. Tack, Johan!

Det första barnmorskan visade när ultraljudet drog igång var hjärtat som slog och redan där kunde lugnet lägga sig för skit sak samma om något annat inte skulle stå rätt till - det är i alla fall någon som lever! Hon genomförde sin undersökning och vi såg allesammans bebisens snopp. Men bebisen låg och vände bort huvudet och var väldigt ovillig att vända på sig även om barnmorskan krånglade en hel del med den. Nu hade barnmorskan ingen brådska så hon avbröt undersökningen för att föra in sina data och gav oss då beräknat förlossningsdatum 26 februari. Sedan fick jag lägga mig ner igen och det var inte för att hon behövde veta något mer utan för att hon ville att vi skulle få en profilbild. Det var ju jättegulligt av henne, och då vred bebisen upp huvudet. Vi fick också en bild på en fot och på fötterna hade hon räknat till tio tår. På den bilden där bebisen inte vill titta på oss vill Jon ha det till att bebisen visar fingret åt oss... Jag tror att det är tummen upp. ;) I fredagskväll tyckte jag mig förresten känna av sparkar från den där lilla foten...

Jag hade varit kissnödig långt innan besöket (man ska ju inte kissa innan och jag ville inte att en tom blåsa skulle skjuta upp undersökningen) och blev ju inte mindre kissnödig under besöket, men när allt var klart var det som bortglömt och jag ville istället att vi skulle skynda oss hem.

Nu är det ju väldigt långt kvar till slutet av februari, men det är under den här tiden som jag äntligen börjat må lite bättre och att då även veta att allt som gått att se för barnmorskan såg bra ut underlättar ju förstås. När Ian är 3,5 år kommer han att ha två småsyskon och vi kommer att vara trebarnsföräldrar. Det känns lite overkligt men vi är så glada och tacksamma! /Jenny

Ja, "alla" andra gjorde ju det idag så...

Jag såg någon som gjort så fint och smart genom att vinyltrycka namn på magiska vantar. Men hon som sålde hade redan hunnit bli överöst av köpare och säljstopp har rått under en längre tid.

Jag har därför försökt mig på att namna mina egna vantar fast med textilgel istället. Tuberna finns att köpa hos Panduro, går att kladda direkt på med en torktid på 72 timmar. Ett kul pyssel, även om resultatet blev så där. Det var dock inte jag som krympte vantarna i torktumlaren i alla fall... ;) /Jenny