Direktlänk till inlägg 11 mars 2016
Aldrig villkorslöst. Alltid med något förbehåll. Eller med försök att ge dåligt samvete. Eller något du kan kasta i ansiktet på mig i efterhand. Aldrig den som kommit först i dina ögon.
Du gavs nyligen en chans att visa att du ändrat dig. Att du skulle kunna ställa upp - utan att någon dålig ursäkt skulle framföras. Bara ställa upp. Som om det vore självklart. När jag för en gång skull bad dig om något.
"Jag finns ju också" sa du så många gånger. Men. Du finns när det passar dig. Så har det alltid varit. Och du har aldrig funnits för mig. Återigen fick jag det bekräftat. Inte ens att jag ska föda barn är viktigt för dig.
Men det ska daltas med alla andra - trots att det mesta i deras fall är självförvållat eller något som de innan skulle kunnat avhjälpa. Men det ska ändå tyckas synd om dem. Vuxna människor som är fullt kapabla att ansvara och fatta egna beslut. Och om de inte kan det så är att tycka synd om dem inte något som hjälper... Men det har alltid varit ditt sätt. Tycka synd. Men aldrig ta ansvar.
Jag bad om en tjänst, inte bara för min skull, utan för barnens. Du visade ditt rätta jag. Och jag ångrar så att jag släppte in dig igen. Jag lär mig visst aldrig. Och inte du heller vad det verkar. /Jenny
Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | 31 | ||||||
|