Vårt huvudsakliga mål var inte att besöka Liseberg när vi var i Göteborg, utan det var för att Loe hade fått en kallelse till Drottning Silvias barn- & ungdomssjukhus. (Tyvärr blev detta på samma dag som midsommarfirandet på Ians förskola så det missade vi.) Loe föddes med hypospadi och vi remitterades från vårt sjukhus i Skövde till Göteborg. Det verkade ju väldigt allvarligt men förklaringen var helt enkelt att det var där som den närmsta expertisen fanns.

Under de första månaderna fick vi många olika råd om hur ingrepp eller inget ingrepp alls skulle bli att vi till slut slutade lyssna. Vi valde istället att invänta kallelsen, åka till barnsjukhuset och träffa de som visste. Nu är det gjort, men hypospadi var helt nytt för oss och som för många andra.

Hypospadi är en medfödd åkomma som är vanlig och drabbar 1 av 300 pojkar. Det innebär att penis undersida är underutvecklad och har ett för kort urinrör som sitter någonstans på undersidan av penis eller i pungen. Det här är inget som påverkar barnets utveckling i övrigt. Men det finns ett mörkertal eftersom det här kanske inte är något som det pratas så mycket om, och då särskilt inte bland de äldre generationerna.

Jag och Jon har pratat om ifall vi skulle skriva det här inlägget som är mer personligt men var båda överens om att vilja dela med oss av "tabubelagda" ämnen. Vi är ju helt klart inte ensamma om att ha fått en pojke med hypospadi, men ändå har vi aldrig stött på någon som nämnt det. Det här är något som vi tycker borde komma upp till ytan mer. Det är tydligen så pass vanligt att det inte ens var något som täcktes av vår utökade gravidförsäkring eller barnförsäkring.

På Drottning Silvias barn & ungdomssjukhus opereras 60-70 pojkar om året och nästa år kommer Loe att vara en av dem. För det blir operation och vi måste tillbaka till kirurgavdelningen. Det stod klart efter undersökningen.

Vi hade tid på förmiddagen och var ute i god tid hemifrån... trodde vi, men då hade vi inte räknat med fyra stycken (!) vägarbeten och bara i grannkommunen blev vi 25 minuter försenade. Ändå startade vi ju väldigt tidigt på morgonen för att ta oss de 17 milen dit.

Men vi hann fram, fast i en av trafikstockningarna på E20 blev Ian kissnödig och fick kissa i en medhavd potta som vi ställde på golvet. Tur att vi har en ganska stor bil. Det var annars lite dramatiskt. Att vi tappade ett av hjulen på barnvagnen, som tur var inte med barn i, och att jag fick fågelskit i håret som jag inte ens kände för att jag har så tjockt hår var också sådant vi inte räknat med.

Hela familjen var med till experten på barnsjukhuset och vi blev rejält lugnade av besöket, så lugnade vi att tyckte att det var läge för Liseberg efteråt. För det är klart att det här har följt med i tankarna och Familjelivsgooglande har skrämt upp oss fler gånger än vi kan räkna.

Loes hypospadi är så liten att minsta möjliga åtgärd kommer behövas, men när barn opereras i den regionen är det alltid narkos som gäller. Och narkos är det mer stabilt att ge när barnet är över 12 månader, så därför kommer vi att ha det här framför oss. Ingreppet är så enkelt att vi kommer att kunna få komma hem samma dag som det görs och ingen kateter kommer behövas utan bara bandage.

Det var en lite läskig erfarenhet att besöka ett barnsjukhus för det var säkert många där som gärna skulle vilja byta öde med oss och Loe. Vi såg flera saker som kändes i hjärtat och tankarna på hur orättvist det är när barn drabbas kom över oss lite mer ofta än vad det vanligtvis gör när det blev så påtagligt...

För oss väntar en enkel operation som verkar helt komplikationslös, även om narkosen oroar, och Loe kommer inte att märka av det här mer under sin uppväxt, han kommer att fungera "normalt" (och ge oss en massa barnbarn!) och sedan sker ett återbesök tre månader efter operationen. Efter det är det över för oss. Säkert inte för till exempel familjen som åker omkring med en hjärtstartare på sin barnvagn... /Jenny