jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Alla inlägg den 30 mars 2017

Av Jenny och Jon Sjöberg - 30 mars 2017 21:30

Det här blev en väldigt lång dag. Klockan 7 hade vi fått som tid för att infinna oss på sjukhuset i Göteborg. Fast förberedelserna inför Loes operation påbörjades redan igår då vi skulle duscha honom och använda bakteriedödande medel. Under en omgång skulle håret och kroppen tas två gånger och vi skulle göra två omgångar. Och Loe var hjärtskärande ledsen varje gång. Men det blev gjort, renbäddat, rena kläder osv.

Men Loe skulle också fasta från midnatt i och med att han skulle sövas så det var ett moment att hålla reda på också. Vi var ju lite nervösa över ifall han skulle vakna hungrig på vägen och gallskrika hela bilfärden. Nu blev det skönt nog inte så och först var han vaken men sedan fram till stoppet vid sex, då vi skulle sätta på de bedövande Emla-plåstren på händerna, sov han.

Klockan tre gick vi upp i natt för att hinna fram, men jag hade dumt nog vaknat redan tio i två och kunde inte somna om. Det här var ju en nervös dag som vi samtidigt ville få överstökad eftersom vi vetat om att en hypospadioperation skulle bli av sedan han föddes.



Jon tog hand om Ian och Isa som lekte av sig i det stora träskeppet och när lekterapin öppnade så var det inte svårt för dem att fördriva tiden där. Jag kikade in en vända när Loe blivit sövd och det fanns väldigt mycket att leka med där.

Vi har ju varit så lyckligt lottade och varit väldigt förskonade sjukhusvärlden men personalen var väldigt omhändertagande och för dem var det här vardag.

Jag och Loe fick ett rum, han fick en liten sjukhusskjorta, smärtstillande och en infart. Det hela rullade på väldigt bra och de sa att de försökte ta de mindre barnen först. Jag fick följa med honom in på operationssalen där han skulle sövas. Han satt i mitt knä och lekte med ett glittrigt trollspö samtidigt som någon skojade och blåste såpbubblor. Jag var inte beredd på att narkosen skulle verka så fort. Han somnade snabbt till, narkospersonalen la upp honom på britsen och jag fick lämna mitt telefonnummer så skulle de ringa när det var dags för uppvak.

Här passade jag på att gå till Jon och barnen och även äta frukost. Efter nån timme gick jag upp till avdelningen igen och en stund senare kom doktorn och berättade att allt gått bra. Ingreppet på Loe var inte något stort i jämförelse med hur grav hypospadi kan vara. Doktorn trodde inte att det skulle bli några komplikationer alls, men vi fick ju några kom ihåg-saker och under några dagar ska han gå på lite högre smärtstillande för att sedan trappa ner.

Det enda som kanske inte gick helt planenligt var när han skulle tas ur narkosen. Då hade han blivit hostig och de höll kvar honom lite längre, men sedan rullades han ut och jag fick se honom. Det kändes verkligen i mammahjärtat när jag fick se honom ligga där i sängen, alldeles utslagen och med slangar här och var och syrgas. Och syrgas fick han ha längre efteråt och han fick även innan han vaknat till inhalera Ventoline så han skulle syresätta sig bättre. Det var lite oroligt men vi var ju i erfarna händer och det kändes trots allt tryggt. Och efter lite drygt en timme var han vaken och åt en isglass med hallonsmak. Men först var han väldigt fascinerad över diplomet som han fått.



När han kvicknat till nästan helt och värdena såg bättre ut fick vi komma tillbaka på rummet. Där var det viktigt att se så att han kissade. Men han både kissade, bajsade och försökte möblera om i väntrummet utanför, hoppa ur spjälsängen, riva ner sitt dropp, stjäla dörrstoppen, klättra på möblerna osv. Han visade snart sitt rätta jag och vid 13 var det hela över och vi fick lämna sjukhuset. Det kändes väldigt overkligt vad som hänt på förmiddagen och oväntat att det gick så fort. Jon hade ju planerat för att lämna sjukhuset med Ian och Isa och hitta på något i Göteborg, men jag hade ju kontakt med honom och lämnade den info jag visste och vi anade väl att det såg lovande ut, så de stannade kvar.

Nu ska vi inte på återbesök förrän om 3-6 månader. Men det är ju då en del att hålla reda på för oss. Smärtstillande, se till så att han inte sitter grensle över t.ex sin Bobby car eller att vi bär honom så, men det svåraste blir att försöka hålla honom mindre aktiv under 14 dagar. Det kommer ju att bli omöjigt. Så fort vi kom hem började han ju röja runt här och dammsugaren är ju en favoritleksak... och sällan bara för att dammsuga med.



Det är ju svårt att inte jämföra med hur sjukhuslivet ser ut för andra. Vi har trots allt haft en väldig tur, för för vår del räckte det med det här dagkirurgiingreppet. Samtidigt är vi väldigt tacksamma för den vård som vi fått. Loe kommer inte att märka av det här som han varit med om idag i framtiden, inte på annat sätt än genom diplomet, bollen, bamsebokmärket han fick och annat som vi sparat och kommer berätta för honom.
Och vi är så lättade över att allt gick så bra och att vi nu kan börja lägga det här bakom oss. Tacksamheten är stor. /Jenny 

Allmänt · Ian · Isa · Loe

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31
<<< Mars 2017 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards