Det är både fördelar och nackdelar med att de övriga tre barnen tar upp så mycket tid. Nu går det inte alls att ha samma koll på bebisens rörelser, vilken vecka och dag vi befinner oss i (utan app...) eller var bebisen är i utvecklingen...
När man inte har så mycket annat runt omkring är det väldigt lätt att gå upp i en graviditetet. Med Ian var ju allt så nytt och den tiden såg helt annorlunda ut. Nu måste ju barnen utanför livmodern komma i första hand.
Bland nackdelarna finns ju då att möjligheterna till att vila, som säkert skulle vara välbehövligt, knappt inte alls finns om dagarna då det ofta går i ett. Visst finns det flera gravidåkommor där, även om att ha sluppit ifrån gravidillamåendet och allt som medföljde med det var en otrolig lättnad.
Men magen är ju väldigt klumpig, det är svårt att sova, sammandragningarna är tuffa, jag känner av foglossning med mera. Nu skulle det ju kunna vara betydligt värre och det här känns ändå överkomligt. Jag orkar cykla med Isa och Loe i cykelkärran när vi ska något längre, även om det är svettigt.
Att jag redan nu befinner mig i vecka 28 (27+0) kom nästan som en överraskning när appen meddelade det.

Och i och med det planerade snittet är det som mest 90 dagar kvar. Jag har tid på sjukhuset och då ska jag få mer information. Tanken på snitt känns fortfarande sådär, även om kontrollfreaket i mig gillar tanken på att veta exakt när det kommer ske. Planeringen innan med saker och vila kan ju komma att läggas upp på ett helt annat sätt nu.

Fast datumet för då det är tänkt kommer vi nog att hålla för oss själva när vi får reda på det.
Om bebisen inte får för sig något annat förstås. Vid RUL sa de med stor säkerhet att det är en tjej (men jag ska självklart fråga igen) och Isa är ju den av de tre där värkarna satte igång på egen hand på utsatt dag och som dessutom vägde mest. Den här bebisen kanske kan slå det...? Enligt appen så skulle bebisen med stora chanser klara en eventuell förlossning nu och det känns tryggt att veta ändå, även om den ska hålla sig därinne ett bra tag till.

På tal om drömmar så besvärar de i alla fall mig om nätterna. Minns flera stycken när jag vaknar på morgonen men det mest otroliga var nog härom natten. Under dagen innan hade jag sett en kvinna som jag inte kunde placera, hon såg bekant ut men jag brydde mig inte mer om det då. På natten drömde jag om henne och där listade jag även ut vem hon var, vad hon hette och varför jag kände igen henne. Det var nästan lite kusligt.
Det känns nästan lite overkligt att veta att inte långt efter nyår så har vi en bebis. För lite drygt fem år sedan hade vi inte ett enda barn och då kommer vi att ha fyra! Alla är ju planerade, men ändå. Och det är klart att längtan finns där, även om den inte kan ta lika stor plats nu.
Det är bara att hoppas att tiden fortsätter att rulla på och att en inte alltför svår tid framöver väntar. Inom kort är det höstlov och då ska vi hitta på lite roliga saker och sedan har vi fått ett startdatum för Isa och inskolningen på förskolan. Det känns bra att veta att hon kommer att gå en tid innan jul för sedan får vi se hur länge hon och Ian får stanna hemma när bebisen kommer. Ryktas ju om ett RS-virus-år...
Men en sak i taget. Först helg! /Jenny