Tidigare i veckan var jag och övriga medlemmar i Tibro naturskyddsförening inbjudna till öringsafari i Hjoån. Så här på hösten vandrar nämligen vätteröringen upp i olika vattendrag för att leka, det vill säga para sig. Turen började i den gamla nedlagda Grebbans kvarn, där flera öringguider välkomnade oss och berättade bakgrunden kring restaureringen av Hjoån, som pågått sedan 1980-talet, och hur öringen slutligen med lite hjälp numera kan vandra ända upp till Mullsjön och vidare upp i mindre bäckar.

Grebbans kvarn

Efter introduktionen gick vi en bit nedströms på en grusad gång- och cykelväg, för att sedan gå ner till den naturstig som går alldeles intill Hjoån. Att lysa med ficklampor i ån nattetid är förbjudet för allmänheten, men vi hade dispens. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig, en eller två öringar hade varit tillräckligt för min del. Istället såg vi dussintals, ja hela hundratjugoåtta stycken räknade guiderna in på den korta sträcka vi gick. Jag fick till och med se hur en hona lade sig på sidan i det grunda vattnet och snärtade rejält med stjärtfenan för att skapa en lekgrop. I den lägger honan sin rom som ögonblicket efteråt blir befruktat av hannen i ett fantastiskt tajmat samspel. Men nu ska det här inte bli ett långt avsnitt av Mitt i naturen, vill ni veta mer om laxfiskars liv finns det massor att läsa och se på nätet.

Längs ån stod informationsskyltar som berättade en del om ådalens historia, kvarnar och liknande, men även en del fina sagoväsen dök upp vid stigen. Det var en del av ett konstprojekt i samarbete mellan kommunen, Hjo Konstskola och motorsågsskulptören Sören Niklasson.

Turen avslutades där den påbörjades, i Grebbans kvarn. Där bjöds vi på kaffe och pepparkaka, en fin avrundning på en intressant och trevlig kväll. /Jon