Det är både fördelar och nackdelar med att de övriga tre barnen tar upp så mycket tid. Nu går det inte alls att ha samma koll på bebisens rörelser, vilken vecka och dag vi befinner oss i (utan app...) eller var bebisen är i utvecklingen...
När man inte har så mycket annat runt omkring är det väldigt lätt att gå upp i en graviditetet. Med Ian var ju allt så nytt och den tiden såg helt annorlunda ut. Nu måste ju barnen utanför livmodern komma i första hand.
Bland nackdelarna finns ju då att möjligheterna till att vila, som säkert skulle vara välbehövligt, knappt inte alls finns om dagarna då det ofta går i ett. Visst finns det flera gravidåkommor där, även om att ha sluppit ifrån gravidillamåendet och allt som medföljde med det var en otrolig lättnad.
Men magen är ju väldigt klumpig, det är svårt att sova, sammandragningarna är tuffa, jag känner av foglossning med mera. Nu skulle det ju kunna vara betydligt värre och det här känns ändå överkomligt. Jag orkar cykla med Isa och Loe i cykelkärran när vi ska något längre, även om det är svettigt.
Att jag redan nu befinner mig i vecka 28 (27+0) kom nästan som en överraskning när appen meddelade det.

Och i och med det planerade snittet är det som mest 90 dagar kvar. Jag har tid på sjukhuset och då ska jag få mer information. Tanken på snitt känns fortfarande sådär, även om kontrollfreaket i mig gillar tanken på att veta exakt när det kommer ske. Planeringen innan med saker och vila kan ju komma att läggas upp på ett helt annat sätt nu.

Fast datumet för då det är tänkt kommer vi nog att hålla för oss själva när vi får reda på det.
Om bebisen inte får för sig något annat förstås. Vid RUL sa de med stor säkerhet att det är en tjej (men jag ska självklart fråga igen) och Isa är ju den av de tre där värkarna satte igång på egen hand på utsatt dag och som dessutom vägde mest. Den här bebisen kanske kan slå det...? Enligt appen så skulle bebisen med stora chanser klara en eventuell förlossning nu och det känns tryggt att veta ändå, även om den ska hålla sig därinne ett bra tag till.

På tal om drömmar så besvärar de i alla fall mig om nätterna. Minns flera stycken när jag vaknar på morgonen men det mest otroliga var nog härom natten. Under dagen innan hade jag sett en kvinna som jag inte kunde placera, hon såg bekant ut men jag brydde mig inte mer om det då. På natten drömde jag om henne och där listade jag även ut vem hon var, vad hon hette och varför jag kände igen henne. Det var nästan lite kusligt.
Det känns nästan lite overkligt att veta att inte långt efter nyår så har vi en bebis. För lite drygt fem år sedan hade vi inte ett enda barn och då kommer vi att ha fyra! Alla är ju planerade, men ändå. Och det är klart att längtan finns där, även om den inte kan ta lika stor plats nu.
Det är bara att hoppas att tiden fortsätter att rulla på och att en inte alltför svår tid framöver väntar. Inom kort är det höstlov och då ska vi hitta på lite roliga saker och sedan har vi fått ett startdatum för Isa och inskolningen på förskolan. Det känns bra att veta att hon kommer att gå en tid innan jul för sedan får vi se hur länge hon och Ian får stanna hemma när bebisen kommer. Ryktas ju om ett RS-virus-år...
Men en sak i taget. Först helg! /Jenny

Jag är ensam på en okänd plats. Svetten rinner nedför ryggen, någonting kryper längs min nacke och jag andas tungt. Runt omkring mig ser jag död och känner lukten av förruttnelse. Nej, det här är inte början på min skräcknovell (den skulle vara mycket läskigare!), det här handlar tvärtom om något jag verkligen gillar - att vara ute i naturen!

Det var en sådan där dag med nästan löjligt vackert höstväder. Inte kunde jag hålla mig inne då, utan åkte ut till ett naturreservat jag passerat så många gånger men aldrig förr besökt: Bölets ängar utanför Karlsborg. På vägen dit körde jag igenom vad som en gång var ett gruvbrytningsområde, men det får bli en annan utflykt, tänkte jag. I naturreservatet träffade jag på en av länsstyrelsens naturvårdare, Simon, som var där med sitt arbetslag för att sköta och förbättra området. Det skulle visa sig att han hade gått samma utbildning i Mariestad som en gammal bekant från min tid i Stöllet (hej Lotta!) och det var så roligt att prata natur- och landskapsvård att jag inte kom iväg från parkeringen förrän en dryg halvtimme senare.

Simon tipsade också om ett par andra reservat i närheten, så jag letade upp Västra Vätterleden som går genom reservatet. Inne i hagarna mötte jag några andra naturvårdare, nämligen ett gäng betande tjurar. Det var lite spännande att vara så nära dessa stora djur, men de var av Ferdinand-klass och säkert väldigt vana med besökare, för de tittade bara lite förstrött på mig när jag passerade och fortsatte sen att mumsa gräs. Då var det vanskligare att undvika alla komockor de lämnat efter sig i hagen... I det strålande solskenet vandrade jag vidare till nästa reservat, Bölskullen.

Väl framme där var det dags för en välförtjänt vila vid en liten rund sjö. Jag blev upprymd när jag av informationsskylten fick bekräftat att det rörde sig om en dödisgrop, en lämning från inlandsisen, precis som jag anade. Än lever vissa kunskaper från naturgeografistudierna kvar! Den medhavda drickan på bilden får beskriva känslan jag hade, alldeles ensam därute i den färgsprakande naturen och stillheten. Kanske inte jättemånga som skulle vara lyckliga över en lunch bestående av frystorkad mat, men jag satt bara där och log. På campingbordet syntes spår efter fler som besökt reservatet. Jag har ingen aning om vilka Bella och Jimmy är eller var, men visst sätter fantasin igång när man ser alla inristningar. Vad har hänt för spännande saker här genom alla åren? Hur många har varit här före mig? Uppskattade de också lugnet? Reservatet är ju lika gammalt (ungt!) som min kära fru...

Efter att ha knallat upp på den 26 meter höga randplatån som gett reservatet dess namn och kikat runt där lite, beslöt jag mig för att gå tillbaka till mitt ursprungliga utflyktsmål. Solen hade stigit ganska högt på himlen vid det här laget, så den i kombination med "bergsbestigningen" (Bölskullen var rätt så brant...) gjorde mig aningen svettig och anfådd - jag har helt klart legat av mig när det gäller naturvandringar! Men det gjorde inget, sånt hör till. Liksom småkryp, även om det denna färd bara var någon enstaka älgfluga som var lite påflugen.

På många ställen syntes gamla torrakor och lågor (döda trädstammar som ligger ned), en alltmer ovanlig syn i modernt skogsbruk. Död ved är en bristvara och en nödvändighet för många växt- och djurarter, så givetvis gladdes jag även över detta. Lukten av förmultnande löv och annan växtlighet påminner mig om livets cykler, att allt har sin gilla gång och att naturen nu förbereder sig för den stundande vintern.

Den gulmarkerade stigen inne i Bölets ängar tog mig i en slinga runt i det böljande reservatet, förbi spärrgreniga tallar och solitära aspar med rasslande löv. I en av de stora asparna satt en tjäder som jag råkade skrämma upp när jag passerade, något jag inte var riktigt beredd på heller där jag gick i min egen lilla värld. Så man kan väl säga att det blev oavgjort, hahaha!

Annars stördes bara lugnet av något flygplan högt upp - och så givetvis några skottsalvor automateld från någon militärövning i fjärran. Kriget är aldrig långt borta i Karlsborg... Dessa små störningsmoment till trots hade jag en väldigt fin dag ute i naturen, jag snabbladdade mina batterier och åkte hem med både lättare ryggsäck och sinne. /Jon 

Isa har skojat till en av sina hoodies. Den blev ju helt klart mycket roligare nu.

När Loe har fått tänder har de ofta kommit i par. Men nu ska det väl ändå dröja ett tag tills det är dags för de fyra sista... För det här med tandsprickning är inget roligt för någon här.

I lördags eftermiddag kom vi på att vi inte hade så mycket att göra under resten av helgen. Då fick vi idén att göra om det tänkta bebisrummet till ett rum till Isa. Isa sitter ju gärna och pysslar och har en massa smågrejer så varför inte?
Vi flyttade in bebissakerna till Loes rum, och Loe fick byta sida på rummet så allt skulle få plats.

Vi flyttade in leksaker och tog upp en del från källaren så det skulle finnas lite kul till honom också men han hittade ett eget krypin som han fastnade mer för.

Tidspressen fanns ju självklart där men redan mellan lördag och söndag kunde Isa sova första natten i det nya rummet och det gick finfint.

Vi kämpade på bra och barnen var ganska medgörliga (gick som bäst när Loe sov...) och något sent på söndagen så var det klart. Bortsett från några småsaker då som vi måste skaffa. Det här blev ju lite vi tager vad vi haver och som tur var så hade vi ju sängen med skrivbord som vi köpte i samma veva som Ian fick en liknande i somras.
Isa blev i alla fall jättenöjd och glad över att få ha sina saker samlade. Hon har redan hunnit sitta och klippa och klistra vid skrivbordet. Och på tal om det så gjorde vi om en tavla till en mysig nattlampa med Trolls till henne.

Den här helgen försvann ju väldigt fort i och med detta, men vi siktar på en lugn/lugnare kommande. För nu ska vi väl inte ta tag i att möblera om något förrän det närmar sig bebisboande...

Lite sysug föll på och jag hade en bit kvar av det här fina hösttyget. /Jenny

... inlines!