Lin har aldrig haft barnvakt och jag och Lin har inte tidigare varit ifrån varandra så många timmar som det blev under inskolningens sista dag. Nu har hon ju inte samma uppfattning om tid som jag, så för henne var just det ingen stor grej. Jag har däremot varit nervös för den här förskolestarten ett tag, men vetskapen om att det är för hennes eget bästa övervinner. Hon har ju knappt fått någon social träning alls i och med det där viruset. Att leka med syskon är inte samma sak som med andra barn och det finns ju fler vuxna därute än jag och Jon. 
Corona försvårar förstås inskolningen och tankarna på att ge Lin en trygg start krockade lite med tankarna på en eventuell smittorisk. Första dagen var vi bara där i ett par timmar och det blev bekantskap med utegården. Nu hade vi ju så gott som möjligt försökt förbereda henne. Andra dagen höll jag mig tamburen och så fick hon komma till mig när hon behövde. I början var hon ledsen när hon kom tillbaka, men varje gång gick hon tillbaka för lek och efter en stund var hon inte ledsen längre, utan mer sur och arg. Hon skulle ju inte vara där! Jag har skött alla barnens inskolningar och ingen av dem har varit den andra lik, kanske inte så konstigt i och med att de är fyra olika individer. Ian var kämpigast och det dröjde flera veckor innan han kom fram till att han skulle vara på förskolan. Många tuffa lämningar, men så efter en veckas ledighet på höstlovet bara tvärvände det och lämningen efter att ha varit ledig gick lättare än alla innan. Isa reagerade med att bita ihop. Hon hade sett fram emot förskolan, samma som Ian gick på, men det kanske ändå inte var som hon föreställt sig. Ibland kändes det som att tiden där inte gav henne så mycket, men så har hon ofta varit före sin tid och det blev mycket bättre när hon flyttade över till stora avdelningen. Loe var lagom ledsen och det tog inte så lång tid innan han var inskolad och han var yngst av dem att börja, 2 år och 10 månader. Ian var 3 år och några veckor och Isa hann bli 3 år och 4 månader i och med att hon inte fick plats till höstterminen utan kom in först efter höstlovet. 

När jag märkte att Lin visade mer humör på förskolan kände jag att det var läge att avvika så jag gick ut och tog en promenad. Jag höll mig i närheten ifall och efter någon timme ringde förskolan och berättade att Lin fortsatt visa sina bestämda och envisa sidor och att det kanske inte var någon idé att dra ut på det över lunch. Jag gick tillbaka men då satt hon visst och tittade i en bok och eftersom hon inte sett mig kom jag med personalen fram till att vi kanske kunde vänta lite till. Så jag väntade utanför innan jag smet in när de satt sig för att äta. Och därifrån kunde jag höra henne vid matbordet. Då var hon inte alls arg utan satt med och även pratade, berättade att pappa var på jobbet och att han gillade apelsiner med mera. Så skönt att höra. Hon pratade nog mer än vad flera av de andra barnen gjort på de första månaderna av sina tider på förskolan, dessutom är det ju ingen av dem som visat samma humör som hon verkar ha gjort. Bara för att hon är yngst i en större syskonskara så är hon inte den som lägger sig, och nu verkade det ju skina igenom bland "främlingar" också. Att hon sedan fått kontakt med en av de äldre tjejerna underlättade, för på inskolningens tredje och sista dag stod hon och personal och väntade innanför dörren när vi kom på morgonen. Lite känslomässig blev Lin men inga tårar och följde med in för att leka efter att vi sagt hej då. Sedan var hon där tills det var dags för hämtning efter lunch (lite tidigare än vad det ordinarie schemat säger, men den tiden räcker nog gott så här i början). Jag fick ett mms från förskolan att hon var i full gång med att leka och det var verkligen lugnande då jag självklart tänkte på henne. När jag stod i tamburen och väntade på henne för att gå hem dök hon upp och blev skakigt rörd över att se mig, fast mest bara glad. Första dagen somnade hon i vagnen när vi hämtade Loe som gick vanlig tid, men andra dagen var hon vaken till sent på kvällen. Vid nittontiden fick hon för sig att hon skulle leka doktor, men efter veckans sista dag kom tröttheten tillbaka, kanske inte så konstigt efter en så händelserik dag och hon somnade i soffan. Nu väntar en liten paus tills på tisdag för förskolebarnen. En lite kortare dag till att börja med (så Loe lär väl fråga varför jag hämtar honom så fort då med, för han ville ju stanna längre, men att gå fram och tillbaka känns onödigt jobbigt), men sedan kanske att det passar med längre tid sen. Det viktiga nu är att starten blir trygg för henne så hon får en positiv känsla för det kommer ju att underlätta för alla lämningar för alla inblandade framöver. Jag är förvånad över att det gick så mycket framåt på så kort tid och är så glad att hon får kompisar att leka med och att det finns andra vuxna förebilder än hennes föräldrar. Vi är ju förstås bäst, men... /Jenny