Min inställning och förhoppning var hela tiden att ta mig hem följande dag. Vi hade trippelkollat så att det verkligen fanns barnläkare på plats för att kunna skriva ut oss även på lördagar, en lördag som dessutom var en röd dag i och med första maj. Men det var ju mycket som skulle ske innan dess.

Vid 11.35 dök en barnmorska upp med finfikat och de smörgåsarna är de godaste man kan få att äta i hela världen, det finns så mycket känslor i dem och det var tacksamt att vi kunde få den här fikastunden tillsammans.

Bortsett från tiden i operationssalen behövde jag aldrig byta rum, men vid kvart över två skrevs jag över från BB Skövde Förlossning till avd BB Skövde BB och jag fick ett ankomstsamtal där jag berättade om min förväntan: att få gå hem så snart som möjligt.

Då hade Jon redan varit tvungen att lämna sjukhuset och jag var lite mer i händerna på personalen. Det var lite jobbigt att be om hjälp att byta blöja på sitt eget barn även om det var så det måste ske, men jag försökte ta mig upp på benen på egen hand så fort som möjligt. Jag fick en till infart i den andra handen i samband med operationen och den ena blev jag fort av med igen, även blodtrycksmätare försvann inte långt efter att jag var tillbaka på rummet då värdena var bra.

Men en infart och katetern blev kvar över natt och jag fick börja självdosera mina smärtstillande mediciner och valborgsmässomiddagen serverades: grönsakssoppa... 

Natten blev ganska jobbig. Det var svårt att röra mig och första delen av natten var grannens bebis ledsen en del och framåt morgonen tog Sia över. Det började lite läskigt med att hon kräktes fostervatten och gjorde så flera gånger. Detta fick mig att ringa på hjälp och efter det var det ju helt omöjligt att våga blunda. Och kräkningar gjorde nog Sia illamående för efter det blev hon svårare att amma och i och med det mer orolig. Det var verkligen skönt när det blev morgon.

Och under timmarna innan hemgång hände det så väldigt mycket. Jag blev av med katetern och infarten och jag tog en dusch. Sia blev väldigt lugn när hon hörde duschvattnet och det var en väldigt skön dusch och det kändes bra att komma i mina egna kläder och slippa sjukhusskjortan. Jag hann med att få in både frukost och lunch på rummet, för nu i coronatider var det ju inte frågan om att gå utanför rummet mer än nödvändigt och då endast med munskydd. Men mellan måltiderna kollades Sias hörsel med godkänt resultat och vi fick träffa barnläkaren. Att gå de få metrarna till undersöksrummet var det korta avståndet till trots en riktig utmaning och jag kom dit flåsig och svettig... Den här gången bad jag om extrakoll på tungbandet (det som missades med Lin) men nu var det okej. Däremot gjorde Sia några ryckningar som kunde ha med blodsockret att göra så barnläkaren ville att det skulle kollas upp. På rummet fick Sia därför ett stick i foten men det var ingen fara med sockret och nu var det inget som stod i vägen för vår hemgång.

Jag hade hela tiden hållit Jon uppdaterad om läget och han hade tagit med barnen till Skövde för att vara närmare, även om det förstås inte var helt säkert att vi skulle få åka hem. Men det fick vi! Jag fick lite muntlig info om amning, gulsot med mera och 12.30 gjordes en id-kontroll och "mamma och barn skrivs ut till hemmet". Med mig hem fick jag också "godispåsar" med smärtstillande och fragminsprutor för Jon att ge mig i benen. 

Ian och Isa hade koll på de små i bilen så Jon kunde tag sig in på sjukhuset och möta upp oss. Nu fick han inte komma längre in än till det lilla utrymmet utanför BB vid hissarna - och dit kom vi samtidigt!
En lycklig fembarnspappa som fick se det senaste lilla underverket igen och ute på parkeringen (så långt det var dit...) fick de stolta och förväntansfulla syskonen möta sin nya lillasyster. De verkade förvånade över hur liten hon var...

Hemresan gick bra. Sia sov hela vägen och en längre stund sedan också, i ett hem som var dekorerat med en  välkommen-banderoll som barnen gjort och vi firade den stora dagen med tårta. Sia kändes både overklig och självklar på samma gång och det är med en otrolig tacksamhet och stor portion kärlek som vi omfamnar henne med förhoppningen att hon ska få det bästa av liv med oss.

"Med dig blev det här
En annan värld
Och jag är så glad att du är här
Vad du än ser
Vart du än går
Finns du alltid kvar hos mig ändå
Vem du än blir
Hur du än mår
Ska jag alltid lyckas
Att förstå"

Niklas Strömstedt, Vart du än går

Det här var Sias förlossningsberättelse, hennes första tid hos oss och som vi längtat efter henne. Vårt femte barn och vi kan bara intyga om att kärleken verkligen är gränslös. /Jenny