I natt har Ian nästan inte sovit något. Han har varit så ledsen och på gråten kunde man höra att han hade ont någonstans. Men vi är osäkra på om det var tänder eller magen. Han fick Alvedon i två omgångar, men det var först den sista gången som märktes. Eller om det var av utmattning som han somnade, och tog lite sovmorgon. Det gjorde verkligen ont i oss att höra hur ledsen och otröstlig han var, stackarn...

Men idag har det inte märkts något. Det har dock märkts på oss som inte fick sova och tröttheten spelade kanske in för vid tandborstningen efter frukost kräktes jag. Två veckor sedan sist och jag får väl vara glad för det långa uppehållet, även om det är lika obehagligt varje gång. /Jenny

Nu har jag inte kräkts sedan förra söndagen. Vågar jag tro att det har lugnat sig nu? I så fall blir kräktiden kortare än med Ian. Kroppen kanske inte fattar lika långsamt den här gången...? Den dåliga smaken är dock kvar i munnen, och smaksinnet är fortsatt ur spel. (Inte sugen på Coca-Cola än alltså...) Men att slippa må illa och kräkas är ju underbart! /Jenny

Vad har tv-programmen Vänner, Ellen och Gordon's Kitchen Nightmares gemensamt?

Svar: De har alla fått mig att gråta idag (igen...). Så less på de här gravidhormonerna! /Jenny

Nej, det är inte lika hemskt som med Ian men jag fortsätter att vara illamående och spyr ibland. Det sker alltid på eftermiddagen eller kvällen och barnmorskan trodde väl att trötthet kunde spela in. Själva illamåendet har jag inte kunnat ringa in, det kan komma när som helst. I vecka 13 stod det i min app: "nu mår de flesta gravida inte längre illa men tyvärr finns det några som fortsätter att må illa i flera veckor till". Så helt "onormalt" är det ju inte, fast jag skulle självklart helst slippa. Det och den hemska bismaken som jag har i munnen hela tiden - blääää! /Jenny

Ja ja, jag gick inte alls ner alla gravidkilon efter Ian. Ganska snopet faktiskt att han bara vägde 3,5 kg när jag gick upp 24 kilo innan han behagade dyka upp. Men några försvann i alla fall. Nu sitter jag här gravid igen - och ser ut som jag är i sjunde månaden redan. Skojar inte! Magen är gigantisk, som om den svällt upp. Och väldigt tidigt såg jag gravid ut. Flera måste ju ha anat, även om de varit för finkänsliga för att säga något. Tackar jag för. Inte alls särskilt roligt att börja ta till mammabyxor redan. Med Ian fick jag flera gånger frågan om det inte var så ändå att jag väntade tvillingar. Jäklar, vilken irriterande fråga! Men det var mot slutet av graviditeten.

Graviditeten med Ian hade jag nog kunnat dölja ganska länge om jag velat. Men hur ska det inte bli den här gången om det fortsätter så här. För tvillingar tror jag inte att det är - snarare en hel kull i så fall. Och brösten har inte alls hängt på i samma jäsning, tyvärr... Jag har läst mig till att man lättare kan bli större tidigt om man varit gravid tidigare och/eller nyligt. Men inte så här va'?! (Och bild kan ni ju drömma om... Inga selfies här inte!) På ultraljudet kommer de nog inte att kunna hitta någon bebis över huvud taget - alla uppsvällda tarmar och andra inälvor kommer att ligga som ett enda gytter ivägen. Själva gravidtillståndet är mer som en jobbig transportsträcka för mig. Att jag mår illa, fortsätter att kräkas och att det hela tiden smakar illa i munnen underlättar ju inte heller. Men morötter är gott. Alltid nåt. Eller inte. /Jenny

Ja, den fysiska biten med spermier och ägg hoppas vi att ni har någorlunda koll på, annars får ni väl hyra en film eller nåt. (Fast när vi följde Musikhjälpen fick vi reda på att det ändå är skrämmande många tjejer och pojkar i världen som inte vet hur det fungerar. Jorå, vi skänkte en slant.) Det här inlägget ska handla om hur vi blev med barn den här gången.

Precis som med Ian använde vi oss av ägglossningstest. Med honom hade vi noll koll utan test när det var tid för befruktning, men efter förlossningen hände något med kroppen. Och hormonerna var väldigt tydliga med när det var lämpligt läge. Jon hade nog inget emot att känna sig så där åtrådd... Ägglossningstesten hade kanske inte varit nödvändiga i det här fallet över huvud taget - och faktiskt att de bara förvirrade oss.

Minns ni att jag fick en urinvägsinfektion som jag hörde av mig till Vårdcentralen om för det var så besvärligt? Fredagen den 11 var jag där och fick antibiotika och det utfördes även ett graviditetstest eftersom vi faktiskt försökt skaffa barn. Vi var ju dock ganska övertygade om att det inte skulle bli positivt men ifall. Det var också negativt.

Men nu till det lite mer märkliga. Onsdagen den 9 oktober hade mina hormoner börjat göra sig tillkänna - och ingen var plötsligt snyggare och sexigare än Jon, för att inte tala om tillgänglig. Ett ägglossningstest visade också att kroppen hade rätt. En stegring visades. Samma sak dagen därpå, men här började ju UVI:n att krångla med mig.

Vid tidigare tester har det inte räckt med att de båda strecken är lika starka, det ena måste vara starkare för att påvisa ägglossning hos mig. Det hann aldrig hända, för när jag började med antibiotikan var det som om allting plötsligt avtog.

På fredagen var allt borta. Vi trodde att ägglossningen då kommit av sig, att den blivit "skrämd" av urinvägsinfektion och antibiotika. Vi är ju medvetna om att ägglossning kan utebli vissa månader, men vi fortsatte att testa ändå. För vid de tidigare gångerna hade stegringen pågått mycket längre än vad den gjorde nu, och så tyckte vi att de här strecken var för svaga. Men som tur var hade vi ju vidtagit vissa lustfyllda åtgärder ändå. Innan infektionen vill säga, för sedan var det verkligen inget som lockade.

Dagarna gick och då och då gjorde jag ett test bara för att. Egentligen gick jag ju mer och väntade på nästa menstruation så en ny nedräkning kunde börja. Att ägglossningstest kan visa på att mens är på gång hade vi också tagit reda på. Det här var det fjärde försöket efter att vi fått klartecken från sjukhuset att det var ok att skaffa barn trots att det inte gått så lång tid efter som det stod i förlossningsjournalen. 

Så när testen runt den 23 oktober började visa en stegring var vi inte helt säkra på om det var mens eller ägglossning. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Men... nu var det ju så att dagen därpå skulle vi åka iväg till Sundsvall på släktträff. Himla olägligt! Men flera test visade samma sak. Något var på gång. Eller som vi inte trodde, eller vågade tro, hade redan hänt. För att sammanfatta det hela så kan vi väl säga att det inte bara var Ian som höll oss vakna där på hotellrummet...

Nu så här i efterhand var det ju "onödig sömnbrist". Testen fortsatte att vara säkra på sin sak och de blev positiva, positiva, positiva... Men jag fick aldrig min mens. Istället for vi hem och på eftermiddagen på söndagen gjorde jag ett graviditetstest istället. För de ska ju inte påvisa annat än just graviditet. Det blev ett svagt utslag, men vi vågade väl inte bli glada för det. Nu så här i efterhand ser det förstås ganska tydligt ut.

Det här var inget sådant där testa-tidigt-test, så för att verkligen räta ut alla frågetecken begav vi oss ut på jakt efter ett sådant. Och känslan när även det visade positivt var otrolig. Vilken lycka! Ett nytt litet mirakel hade börjat växa i min mage.

Det viktigaste är ju förstås att vi blivit med barn. Men den här gången, olikt med Ian, kan vi inte säga exakt på dagen när ägglossningen skedde. Men de där små rackarna kan ju överleva ett tag - och tydligen var en urinvägsinfektions-antibiotika-miljö inte så himla ogästvänlig ändå. Märkligt ändå att det den här gången bara räckte med en gång - och vi fattade det inte ens förrän långt senare. Nu finns det däremot mer tydliga tecken... /Jenny

Den här nyheten är väl kanske inte så överraskande. Att vi vill ha fler barn har vi inte gjort någon större hemlighet av - och till sommaren, om allt går vägen, blir vi tvåbarnsföräldrar. Beräkningen är lite luddig men vi kör på barnmorskans och då har vi klarat tolv hela veckor och det känns ju så bra.

Vi var där på inskrivning idag, tidigare har det bara varit en muntlig hälsokontroll. Nu var vi där båda två. Det blir inte samma barnmorska som förra gången, men det känns bra det här också.

Tyvärr är det dock en del som följer graviditeten med Ian: illamående med kräkningar, oförmåga att dricka Coca-Cola. Det mesta smakar konstigt och eftersmaken är hemsk och många lukter bidrar till illamåendet. Ljusglimten är väl ändå att det inte har kräkts lika mycket som med Ian. Men kräks det gör det...

Väntetiden på att bli gravid med Ian var mycket längre än vad det tog den här gången. Gick oväntat fort för att vara oss, känns det som. Men till Ian hade vi ju hunnit samla på oss en massa saker och kläder, till den här tvåan har vi nästan ingenting nytt och i nuläget har h*n inte ens ett rum.

Nu är det ju långt kvar och det finns tid till allt det där, men det är mycket som tar tid också. Då hade vi ju inte redan ett barn att ta hand om och under hela graviditeten minus en vecka bodde vi i lägenhet då. Då gick det också att lägga sig nästan närsomhelst, för att vila och få sova större delen av nätterna - så är det inte nu.

Vi kommer säkert tvivla många gånger, och har redan gjort, på om vi kommer att klara det här, men massor med familjer har ju gjort det före oss, så varför skulle inte vi lyckas...?

Nu ska bara jul, nyår, alla hjärtans dag, påsk, skolavslutningar och midsommar passera - men sen så! En evighet kvar alltså. Och säkert går vi väl över tiden med två, tre veckor den här gången också.