Det som har hänt är svårt att förstå, omöjligt att hitta någon mening med och är psykiskt påfrestande, men i nuläget är det väl någorlunda hanterbart. Livet måste gå vidare, även om det skönaste som hänt på sistone var när jag sövdes och kunde släppa allt.

Under narkosen behövde jag inte tänka eller känna, jag fick äntligen sova. Sova tryggt i vetskapen om att jag blev utlämnad till kunniga människor som skulle ta hand om mig och göra vad som behövde göras för att jag skulle få komma hem igen.

Att vara hemma igen är skönt, här är det så mycket som händer hela tiden på gott och ont. Vi berättade aldrig fullt ut för barnen vad som hände eller vad som hänt för vi ville inte oroa dem i onödan. De tre äldre vet om att jag var på sjukhus, men inte mycket mer än så.

Och här går livet vidare, det måste vi hitta ork till för barnens skull. Det här ska bli en tid som bara vi kommer att minnas med rädsla, sorg, smärta och trots allt tacksamhet, för barnen ska det här inte bli något särskilt. Idag är det final i Eurovision och vi ska heja fram KAJ och äta gott och kanske till och med få till bastu-dansen. Livet går vidare. På något vis. /Jenny