Det var en gång för länge sedan.

Ja, oj vad tiden går. Ikväll blir det fjorton år sedan som jag och Jon blev ett par där uppe i de nordliga värmländska skogarna i lilla Stöllet. Den här kvällen var det jag som tog tag i saken, men redan innan hade Jon visat sitt intresse, så jag var väl inte helt ute och cyklade. 

Men hans närmande var något som jag kanske lite grymt avfärdade då, även om det förhoppningsvis bidrog till hans förvåning just denna kväll. Det återstod bara några månader innan tiden på folkhögskolan var slut. Min kurs var bara ettårig, medan Jon skulle återvända efter sommaren. Och just den känslan av att aldrig ses mer utan att ha givit det en chans var den stora bidragande orsaken till att han fick veta hur jag kände.

Efter det följde en känslomässig tid. På en liten skola med internat sprider sig det mesta väldigt fort - på gott och ont - och ryktet förekom oss nog... Dock skulle Jon iväg på en fjällutbildning kort därefter och bara något senare så var det Estlands tur. Men på något vis lyckades vi ändå göra en plan för efter sommaren och huxflux var min kurs också tvåårig och till hösten stod vårt gemensamma boende, ett rum på ca 8 kvadrat och väntade på oss i ett av elevhemmen.

När vi blev tillsammans var jag nitton år och Jon närmade sig tjugofem, vi befann oss på en skola i en liten by som vi på olika krokiga vägar hamnat på. Jag trettio mil hemifrån, Jon nittio mil hemifrån. Oddsen för att vi någonsin skulle ha träffats överhuvudtaget är ju snudd på obefintliga. Men vi möttes och vi hade sinnesnärvaron att ta tillvara på detta. Vi har haft dåliga dagar, bra dagar, fruktansvärda dagar, fantastiska dagar, vi har upplevt så otroligt mycket, och vi har gjort det tillsammans - och mer är att vänta!

Så stort grattis till oss... och även till Barbie. ;) /Jenny

 

Gun-Hilde Karlsson

9 mars 2016 09:53

Får gratulera vilket härligt par. Man vet aldrig vad ödet har i beredskap. Hälsa maken.

Jenny och Jon Sjöberg

9 mars 2016 10:54

Tack så mycket! Ja, man vet aldrig vad som väntar men "om du hittar nån att älska, älska allt du kan" som Peter LeMarc sjöng. ♥ Maken är mitt i ett blöjbyte och hälsar så mycket tillbaka. /Jenny

 

Linda

9 mars 2016 12:43

Grattis! Kul att läsa om er historia (även fast jag säkert tagit del av den förut.) Mitt gamla emailkonto är rensat på mycket, så jag förlorade tyvärr mycket av vår tidiga korrespondens...
Tror det var mitt eget misstag faktiskt, men men.

14 år! Inte illa, och fler lär det bli. :)

Linda

Jenny och Jon Sjöberg

9 mars 2016 13:15

Ja, det är kul att kunna fiska efter lite gratulationer när det kommer till något. ;) Inte det som vi hoppats på i första hand men får väl duga då. Haha!
Jag vet inte ens om jag kommer in på mitt gamla mejlkonto längre... Vi får se till att minnas det viktiga ändå. Siktar på fler år tillsammans med dig också. Kram, kram. /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sia körde springcykel varvat med cykel med stödhjul ett tag, men så blev hon mer och mer ovillig att köra springcykel. Så då rök stödhjulen och vi har under den senaste veckan försökt få henne att hitta balansen utan. Jag och Lin har tränat en del ...

  Vi var väl inte först men inte heller sist med att prova denna asiatiska virala trend. Det gick åt en herrans massa ägg, för äggulor skulle vispas pösiga och äggvitor skulle vispas till maräng innan allt det och lite till blandades till en luf...

Tanghulu hade helt gått oss obemärkt förbi tills nyligen när det strömmade förbi i flödet. Tanghulu, med kinesiskt ursprung, är färsk frukt som träs på spett och doppas i varm sockerlag för att sedan stelna. Det där stelnandet fick vi dock inte till ...

Som tur var så smakade de inte så mycket koriander och det gjorde att de blev uppskattade, trots en påtaglig hetta.   ...

Igår var inte heller en rutinmässig dag för då var det Rankåsstafetten i just Rankås och Ian och Isa sprang för friidrottsklubben (bara stora och mellangruppen som hade lag) och Jon hjälpte till med korvgrillning. Men Loe och Lin hängde också på fö...