Antibiotikan är slut och nu är det bara Rimadyl som gäller igen.

Nalles antibiotikakur är slut och vi är optimistiska. Hältan som vi såg för drygt två veckor sen ser vi inte alls nu. Och vi hade då börjat inbilla oss att Nalle plötsligt börjat gå fint i kopplet eftersom han tog det lugnare. Men det var snarare ett tecken på att något var fel...

Nu har han fått tillbaka sitt "go" i steget och det mesta är spännande igen. Hans gång är väl inte lika mjuk som den är på en frisk hund, men Nalle är ju inte frisk och kommer heller aldrig att bli.

HD:en och artrosen sitter där den sitter och kommer bara att förvärras, men vi gör vårt bästa för att dra ut på det. Ibland ser han lite stel ut men han har haft problem i över tre år och han är ingen ungdom längre. Om en vecka fyller han nio år. Och vi är så oerhört tacksamma över att vi fortfarande får ha honom hos oss - och vi vill ha både honom och babyn. Så giriga är vi.

"Husse, vet du om att jag också gillar glass? Och jag är förresten jättesöt!"

"Voff! Jag får smaka! Sa ju att jag var söt..."

"Det är strössel på. Undrar om min tunga ändrar färg...? Hehehe."

"Varför görs det inte större glassar?!"

Det är ju ingen hemlighet att Nalle älskar att simma. Jag gillar också att plaska runt, men är inte lika fötjust i kallt vatten. Clas Ohlson sålde ut billiga våtdräkter, och med en sådan på tog vi oss båda ett dopp i Örlen. Nalle simmade glatt runt med flytvästen på, och min våtdräkt hjälpte mig hålla värmen. En nyfiken kanadagås höll sig i närheten för att se på de underliga amfibierna.

Jag prövade något nytt, och det var att låta Nalle ta en paus i min famn. Annars kan han lätt simma runt, runt tills han storknar, den token. Nalle tyckte väl först att det var konstigt att ligga still i vattnet, men lugnade sig ganska fort. Fast efter en kort stund tyckte han att det var dags att simma lite igen. Vi hade skôj i vattnet, och jag är jättenöjd med min våtdräkt. Billig och bra, och om man kisar ordentligt ser jag nästan ut som en riktig surf-hunk... /Jon

Under de senaste dagarna har babyn varit extra aktiv och jag har känt en massa sparkar. Igår kväll, strax innan vi skulle sova försökte jag få någon spark på film, men då slutade den givetivs. Som om den visste... Men istället fick jag den här krabaten på bild i en intressant pose vid fotändan:

Jorå, han lever. Men hur bekvämt kan det här vara...? /Jenny

Idag fick vi räkning och provsvar från Nalles blodprov tidigare i veckan. Svart på vitt för positiv på anaplasma. Idag ska vi till apoteket igen för i förrgår hade de inte inne medicin så det räckte. Det är en medicin som människor kan äta också men när hundar får den ska de äta mer. Nalles dos är fyra och en halv tabletter om dagen i fjorton dagar, totalt 63 stycken alltså. I asken vi fick fanns det bara 10 stycken... 

Dosetten kommer verkligen till användning för han får ju smärtstillande tabletter två gånger om dagen sedan länge också.

Vi tycker att hans gång är bättre. Men vet inte om det är inbillning eller ej men inne känns han lugnare, medan han är mer "on the edge" ute. Kanske beror det på medicinen, kanske på att han är beordrad vila och inte får utlopp för all sin energi... Han är ju van vid att vara mer fysiskt aktiv.

Vi får avvakta och se lite till vad det är som orsakar hältan, som faktiskt nästan är helt borta nu.

Strax efter två ringde veterinären och berättade resultatet från Nalles provsvar. Ingen borrelia och samma värde som förra året på anaplasmosen och allt tydde på att det var artrosen. Men av någon anledning så var inte det här det slutgiltiga resultatet för två timmar senare ringde veterinären upp igen med ett annat besked.

Men gissa om det hann tänkas många hemska tankar under den här tiden. Jag ringde upp Jon så fort som jag lagt på luren efter första samtalet och berättade det vi minst hoppats på. Inte långt efter det var jag så trött i huvudet att jag var tvungen att lägga mig och sova. Så många tankar och några tårar.

Jon kom hem och inte långt efter det ringde alltså veterinären upp igen och berättade att det kommit ännu ett resultat. Den här gången det slutgiltiga får vi hoppas. Fortfarande negativt på borrelian (till skillnad från i fjol) men nu var värdet för anaplasmos högre än ifjol istället. Att de skickar ut två svar från provtagningen är ju mycket märkligt.

Nalles antibiotika är "människomedicin".

Det här senaste beskedet har ju fått upp våra förhoppningar en del men det är fortfarande en del som talar emot att det är anaplasmos igen. Han har ingen feber och han har utan medicinering blivit aningen bättre. Nu ska han få en antibiotikakur, som vi redan påbörjat, under 14 dagar så får vi ser hur det går.

Anaplasmosen som han fick ifjol är kronisk och kan som vi förstår det kanske till och med blossa upp lättare i och med att han har artros. Men nu är det nog väldigt få som vet så mycket om hur en hund med Nalles höftledsdysplasi, artros och anaplasmos reagerar så det är självklart inte så lätt att diagnostisera.

Vi kan bara hoppas att det bästa ska komma ut ur denna dags känslomässiga cirkus! /Jenny

Det här blir lite snurrigt men nu ringde veterinären igen och hade fått ännu ett provsvar. NU är värdet för anaplasmos högre än förra året och det finns en liten förhoppning om att det är det som orsakar hältan. Vi ska kasta oss iväg till apoteket nu och hämta ut antibiotika så vi kan komma igång med kuren direkt. Men det här blev verkligen en berg-och dalbana för vi hade ju hunnit deppa ihop en hel del och startat en nedräkning...

Men som sagt, nya bud och nytt hopp. Det känns ju konstigt att hoppas på att han har en fästingsjukdom men det gör vi faktiskt. För det skulle gå att tackla mycket lättare än att artrosen brutit igenom smärtlindringen. Håll tummarna för oss massor, för nu har vi i alla fall fått lite mer hopp om liv!

Här pendlar det verkligen mellan förtvivlan och hopp...

... även om det kunde vara värre. Nalle har ingen borrelia och värdet för anaplasma/anaplasmos ligger kvar på precis samma som för ett år sedan. Hade det varit det nu igen borde det värdet ha varit högre. Han skulle heller inte verkat må bättre under de här dagarna sedan i måndags när provet togs.

Men han verkar bättre, hältan är inte alls lika tydlig och humöret är fortfarande på topp. Men det blir samtidigt det negativa i det hela... Ingen fästingsjukdom och då tyder det mesta istället på att det är artrosen som blivit värre. Om det är tillfälligt eller ej är omöjligt att svara på.

I och med att han i alla fall blivit bättre av sig själv under de här dagarna är läget inte akut. Men blir hältan värre kan det bli aktuellt att ta nya röntgenbilder och skicka ned journalanteckningarna och röntgenbilder från Öjebyn, där bilder togs för tre år sedan. På så vis blir det något att jämföra med.

Men vår veterinär poängterade att bilderna kan se illa ut och borde ha försämrats under den här tiden. Det viktiga är hur hunden mår. Hon nämnde att när han får så ont att han inte längre klarar av vardagen finns det inte mycket annat att göra för att lindra för honom än att...

Det kändes så overkligt att höra, även om vi hela tiden vetat om det, att vi någon gång kommer att tvingas fatta ett beslut om avlivning. Men vem vet när... Hur ska vi klara oss utan vår Nalle?

Vi har redan fått över tre år tillsammans sedan han började halta första gången och fick medicinering som hjälpte. Och det kanske ändå är fler år än vad många andra med sjuka djur får. Men han börjar bli gammal, sinnet är fortfarande ungt, men det är klart att kroppen kommer att säga ifrån mer och mer.

Det sista vi vill är att han ska ha ont. Men helst önskar vi att hans bortgång inte är något som vi måste vara mer aktiva än naturen i. Vår älskade Nalle. /Jenny

Det verkar vara artosen som orsakar hältan...