jennyjon - vår vrå av världen

Alla inlägg under januari 2018

Av Jenny och Jon Sjöberg - Lördag 13 jan 13:38

Så en snabbis till Mini-Zoo passade bra.

Stannade lagom länge för de som inte gillar det

och lagom länge för de som gillar det...


Allmänt · Ian · Isa · Lin · Loe
Av Jenny och Jon Sjöberg - Fredag 12 jan 12:45

Jon lämnade mig och Lin på BB och det kändes också lite skrämmande för min rörlighet var ju både begränsad och det ömmade här och var. Att lyfta bebisen i och ur baljan var ett jobbigt moment. Och väl tillbaka på rummet så började det märkas att det var ganska fullt upp för personalen. Det var så många olika människor som kom och gick att jag till slut slutade med att försöka hålla reda på dem. I det stora hela så mådde jag väl trots allt ganska bra och mycket av oron hade ju släppt i och med att det låg en söt liten docka i baljan bredvid mig.


 

 


Men min rumskamrat som återkommit till rummet med sin bebis mådde betydligt sämre. Jag mådde illa vid ett tillfälle efteråt men ändrat läge och våta, kalla dukar på min panna gjorde saken snabbt bättre. Grannen däremot började ganska snart att spy och så fortsatte det så fort hon rörde på sig. Stackars. Hennes partner var med henne och hjälpte till.

Personalen nämnde något om att jag skulle vänta till följande dag med att ställa mig upp men jag var så rastlös och att lyssna på kräkningar gjorde ju inget bättre. Vid tjugotiden står det i journalen "Pat mår bra. Hon promenerar omkring på salen. Hon vill åka hem imorgon". Stämmer bra det. Tror att det stått något liknande i alla barnens förlossningsjournaler... Hem!
Framåt halv elva kom nattpersonalen in på rummet för att kolla läget. De presenterade sig först för mig och sedan vidare till grannen och där uppstod en ansträngd situation ganska snart. Mannen var ju kvar och det var emot sjukhusets regler. Personalen sa att han behövde åka hem, mannen protesterade, kvinnan blev ledsen och sa att då skulle hon åka med honom. Jag överhörde ju inte hela diskussionen men delar av den var ju svår att missa.

Till slut gick personalen därifrån för att försöka hitta en lösning. Och lösningen blev att det var jag som fick flytta till en annan tvåsal som var tom. Vet inte hur det kom sig att de gjorde det valet men egna rum för oss båda alltså, från rum 20 till rum 24.

Jag hade ju brett ut mig lite och Jon hade ställt undan sakerna så jag skulle nå dem osv. Så det var lite konstigt att bli utrullad och mitt i natten organisera om. Fast i det stora hela var det ju mer positivt än negativt och eget rum var ju förstås skönt. Nu kunde jag och Lin titta på Junior-VM och se småkronorna slå USA.



Så mycket sömn blev det dock inte. Vid ett av blöjbytena kring midnatt började Lin att kräkas fostervatten med brunaktigt blod från att hon tagit en och annan klunk i samband med snittet. Och fastän det ändå är vanligt så är det väldigt skrämmande. Här kände jag att jag behövde ta hjälp av personal i fall det skulle bli farligt så jag ringde på klockan.

Lin kräktes mer och då var det en lättnad att ha kunnig personal i närheten. Vid tretiden på natten fick jag min andra Fragminspruta och den här gången hade jag mer känsel så nu var den där svidande känslan där som en obehaglig gammal bekantskap. Och det var oklart in i det sista om hur länge jag skulle behöva ta dessa sprutor i och med min förhöjda risk för blodproppar, men slutade på en gång per dag i en vecka.

Men efter klockan tre var Lin väldigt orolig, ville amma, ville inte amma, somnade, vaknade och upp och ner ur baljan... Det blev inte mycket sömn den natten. Och klockan tog sig sakta fram mot morgonen, då jag räknade med hemgång. På morgonen blev jag av med katetern men infarten skulle behöva sitta kvar tills att jag kissat ordentligt. Och det visade sig vara något som de var väldigt petiga med och höll på att bli något som skulle hålla mig kvar.

Men jag drack mer vatten än vad jag gjort på mycket länge och fyllde den där så kallade "Texas-hatten" till en acceptabel nivå. De ville ha närmare 3 dl på fyra timmar.

Men innan det var jag med Lin till barnläkaren som gav henne godkänt, Lin klarade hörselkontrollen, jag samtalade med en fysioterapeut och så även ett samtal om BB-vård i hemmet med mera efter att jag fått lämna BB. Under tiden lät jag Lin ligga vid fönstret en del, för oron för att behöva återvända för solning har funnits med hela vägen. Inte för att det gick att få så mycket sol i snöblasket... Det var precis på gränsen att jag hade behövt stanna med Isa när vi var där på efterbesöket och bara räknade med att få åka hem.



Oj, så långsamt det gick, men jag och Jon hade bestämt att han skulle komma med barnen till klockan 13, antingen för att bara ses eller för att komma hem, och den tiden stämde bra visade det sig. Det blev lyckligtvis det senare och ganska prick ett dygn efter att Lin plockats ut ur min mage bar det av hemåt.

Jag mötte upp med Jon och barnen utanför dörrarna till BB med Lin i baljan. Loe satt nyvaken i vagnen men Ian och Isa kikade nyfiket ner i baljan och häpnades över hur liten och söt deras minsta syskon var.

Det kändes väldigt märkligt att lämna sjukhuset, alla gånger har väl den där känslan att någon kommer stoppa oss funnits där, att någon skulle springa ikapp oss och undra vad vi höll på med som tog ett barn från sjukhuset.

Den här gången kändes det så bekant men slutskedets händelseförlopp gick ju så fort. Det är klart att det var jobbiga sista veckor och månader men jag har ju alltid gått över tiden - med över två veckor i minst två fall. Nu blev det för tidigt, allt gick ju trots allt som det ska vid ett planerat snitt och inte en enda värk, förvärkar och eftervärkar borträknade.
Men nu var det ju inte bara en bebis jag fick med mig hem utan även piller och sprutor för att sköta ett eftervårdsprogram. Tre gånger om dagen skulle piller intas för att sköta smärtlindringen och så en spruta per dag för att förhindra blodproppar. Sprutor som Jon givit mig tidigare och som han fick sköta även den här gången även om han är långt ifrån populär när jag får dem. Tur att det svidande fort går över i alla fall.



Det var både skönt och lite omtumlande att komma hem. Men så mycket lättare här ändå med allt, även om tre röjiga storasyskon har sina sidor. De första nätterna var Lin vaken mycket och då hade det ju varit lätt att sova ikapp på dagen med bara ett barn.

Men nu var det inte så och eftersom jag inte borde lyfta tyngre än bebisens vikt under de första fyra veckorna så hade vi försökt lösa det som så att Jon skulle stanna hemma från jobbet. Något som kanske inte hade varit nödvändigt vid en vaginal förlossning men så fick det bli den här gången.



På väldigt kort tid har vi blivit föräldrar till fyra barn och vi känner en otrolig tacksamhet för det. Och nu har vi en ny liten person att ta ansvar för, lära känna och hjälpa fram genom livet. Jon skrev i sitt inlägg på sociala medier till en bild på Lin: "Lilla Linfrö! Som jag längtat efter dig. Äntligen är du här. Välkommen till denna värld, den blev just lite mindre kall och hård." Och det stämmer så bra så. /Jenny


 

Av Jenny och Jon Sjöberg - Fredag 12 jan 09:15

De två tidigare gångerna som jag rullats in till operation med bebis i magen har jag varit överburen, trött och med ett pågående värkarbete och inte alls lagt märke till så mycket av det som skett runtomkring. Nu var jag skrämmande medveten om all personal och deras respektive uppgifter och utrustning. I förlossningsjournalen står det att operationen påbörjas 12:46 för att avslutas 13:24. Men det kändes som att det tog så mycket längre tid...

Jag bedövades spinalt och hade ganska snart ingen känsel från bröstkorgen och neråt. Jag låg under all möjlig observation. Det var väldigt jobbigt att ligga där men så hördes det ett märkligt läte, nästan som ett koack från en groda - och sedan bebisskrik!

"Barnet ligger i huvudbjudning med föregående fosterdel i bäckengången och utskaffas med lätthet." Vilken lättnad! Men det kändes som en mindre jordbävning inuti mig när bebisen plockades ut. Sedan följde arbete med att sy ihop mig men nu låg ju intresset hos bebisen.

Är det en flicka? Hur är tillståndet? Barnmorskan som var med lämnade inte operationsrummet med bebisen utan stannade kvar i samma rum för den första undersökningen och Jon lämnade min sida och gick nyfiket dit. "Pappa navlar av." Och sedan får en "rosig och fin" flicka, för visst var det en tjej, komma till pappas famn iklädd mössa och omsvept av en varm filt.



Enligt journalen så verkar mitt fysiska tillstånd vara helt enligt deras förväntningar med stabil puls, normal blödning osv. Men känslorna var ju "all over the place". Tillbaka på BB-rummet väntade det andra paret som hade operationstid efter oss och jag tyckte ju att det skulle kännas väldigt konstigt att komma tillbaka till ett ännu oförlöst par. Jag hade överhört barnmorskan säga att de inte skulle ha tid förrän kvart i tre först, men nu blev det något tidigarelagt och det måste ju ha varit en oerhörd lättnad för dem.

Men på rummet var det väntan på att återfå känseln som var nästa mål för mig, för först då skulle firarfikan kunna serveras. Under tiden fick Jon en liten guidad tur runt på den nya BB-mottagningen, men nu skulle han ju hem och befria barnvakterna så snart som möjligt. Men det var väl här som vi började ana att personalen hade ganska fullt upp som det såg ut, och det var senare inget som de hymlade med. Runt tjugo inlagda.



Jag hade infarter i båda händerna, katetern kvar, blodtryck som mättes automatiskt varje kvart, så det var ju inte så roligt att ligga där och vänta. Infarter har ju alltid varit något som jag tyckt varit väldigt obehagligt men alla som jag nu haft på sistone kanske har gjort mig lite avtrubbad.



Men känseln återkom och den här gången smakade smörgåsarna som vi fick runt halv fem riktigt gott efter tiden av fastande. Och att till slut lita på mig själv tillräckligt för att få upp den lilla på bröstet var ju förstås överväldigande. Och så liten! Minst av de fyra och mindre än vad vi båda gissat på.



Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Torsdag 11 jan 18:00

Vi ville ha barn igen, och gärna vartannat år. Och så blev det och turen har hållit sig framme och givit oss vartannat kön också. Men när vi blev gravida med fjärde barnet var vi inte helt säkra på ifall det skulle betyda en förlossning med kejsarsnitt i och med att de båda tidigare akuta snitten inte har varit efter varandra. Det är ju ettan och trean som tagit sig ut på det sättet. Men efter kontakt med Specialistmödravården i Skövde i samband med KUB-test så stod det klart att planerat kejsarsnitt nu var det som rekommenderades och det vågade vi ju inte gå emot så bara att ställa oss in på det.

Jag försökte hitta det positiva, för snitt är ju inte det jag föredrar och att veta så tidigt att det måste bli snitt så att inga förhoppningar levde vidare var bra samt att nu skulle jag ju verkligen inte behöva gå över tiden. Men att få reda på det så tidigt lämnade en lång, lång tid till att oroa mig för vad som nu väntade.
Graviditeten förflöt väl på som väntat och moderkakan låg på ett bra sätt, men jag tyckte ändå att vi fick reda på vår planerade dag ganska sent i och med att det dröjde innan de hade operationsschemat klart för detta år. Men så fick vi reda på det, ett "bra" datum. Fjärde barnet den fjärde. Och framförallt på rätt sida nyår för det var ju det vi siktat på. Men det var ju lite oroligt där i slutet av december för skulle bebisen vilja annat var det ju inte mycket att göra, men nu har jag ju alltid gått över tiden.
Jag var på ett besök inför snittet på Specialistmödravården och fick en massa information. Och de första förberedelserna inför kejsarsnittet gjorde jag egentligen ett par dagar innan när jag och Isa var på provtagningen för att lämna ett BAS-test inför operationen.



Sedan på dagen innan kejsarsnittet så tvättade vi sängkläder eftersom jag skulle duscha med Descutan för att hindra infektioner. En dubbeldusch på kvällen för att lägga mig i rena sängkläder och kläder och så en till dubbeldusch på själva operationsdagen och rena kläder även efter den. Smink, nagellack, smycken och sådant skulle också av innan.


 


Klockan 11 den 4 januari skulle jag infinna mig på BB för det här tas inte vägen via förlossningen, utan jag fick ett rum direkt. Men sedan fick jag ändå flytta därifrån senare på kvällen, fast det kommer senare. Från kl 6 på operationsdagen skulle jag vara fastande så det blev ingen frukost den dagen för jag orkade inte gå upp innan för att göra det. Jag läste tidningen och smuttade lite på ett glas juice, för jag fick dricka klara drycker fram till kl. 11.

Efter vad vi hört från de vi känner som genomfört planerade snitt så har väntetiden varit lång från incheckning till operation. Och det var vi väl inställda på. Men så blev det inte.

Vi var där lite i elva och möttes upp av en barnmorska, fick ett rum i en tvåsal, där det inte långt efter oss dök upp ett till par som också var där för ett planerat snitt. Så eget rum för snitt var ingen garanti men det visste jag innan. BB-avdelningen var ganska nyrenoverad, låg inte här med Loe, men såg inte så mycket av den dock.



Vi fick ganska snart reda på att vid tolv skulle jag vara klar för att rulla ner till operation och det var ju betydligt snabbare än vad vi någonsin kunnat tro. Det gjordes några försök med infart i mina armveck, men var helt omöjligt så någon mer erfaren där kallades in och det slutade med att jag fick i handen och senare även i den andra, blodtrycket togs, jag fick ett par alvedon att svälja (stod stolpiller i informationen innan, men skönt att slippa det) och så sattes katetern på plats. Och att den var så jobbig minns jag inte alls från de tidigare gångerna. Jag kände mig så fruktansvärt kissnödig så länge. Sjukhuskläderna fick jag ta på mig ganska omgående från det att vi kom in och även Jon fick sin gröna uppsättning. Och ganska prick klockan tolv rullades jag ner mot operationsrummet.



Fortsättning följer...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Onsdag 10 jan 18:42

Vilken skillnad på sjukhusbesök! Idag var allt mycket lugnare, allt gick fortare och dessutom med en positiv utgång. Det för korta tungbandet verkar ha varit vad som ställde till amningen för nu går den mycket lättare och Lin är mer intresserad av den.

Igår vägde hon in på 3120 gram och redan till idag hade hon gått upp till 3175. Nu är det amma, amma, amma som gäller för att komma ikapp. Hon var fortfarande lite gul än tyckte barnmorskan men dagens test landade på 203 mot gårdagens 257. Så det har vänt och det hör ju säkert ihop med att amningen nu är på gång.

Nu ska vårt BVC ta över men eftersom det skulle dröja innan de skulle nås av beskedet om vår utskrivning så ska vi själva ta kontakt för att se till att få en tidig viktkontroll innan helgen för att ha något att gå på till nästa vecka. Bara att hålla tummarna för att det fortsätter åt samma håll.

Efter dagens besök kändes det mer som läge att fira lite, igår var det ju mest bara tråkigt och tröttsamt. Dessutom har den sista Fragminsprutan tagits och att slippa dem är ju en oerhörd lättnad också. Helt klart läge för gofika! /Jenny


 

Lin
Av Jenny och Jon Sjöberg - Onsdag 10 jan 07:30


Ja, ingen ska väl kunna anklaga oss för att vara ensidiga när det gäller filmgenrer, även om det av naturliga skäl lutar över till fördel för barnfilmer och att skräckfilmer lyser med sin frånvaro i lilla småbarnsvilla Sjöberg. Att ha blivit förälder har bland mycket annat även ändrat mitt sätt att se på filmer. Med rätt begränsad egentid blir man lätt lite kräsen: filmer jag som ung hade slukat helt okritiskt och kanske sett om flera gånger, får nu oftast snabbt visa sig vara väldigt lovande om de ska få chansen att bli sedda ända till slutet. Och repriser de senaste sex åren är lätträknade. Som jämförelse tappade jag räkningen efter 34 varv av "Commando" med min barndomshjälte Arnold Schwartzenegger i huvudrollen. Kunde varenda replik (begränsad dialog i och för sig, men ändå...). Över 51 timmar av meningslöst våld! Hur tänkte jag där egentligen??

Hursomhelst, några sevärda filmer av olika kategorier har det i alla fall blivit på sistone och tack vare streamingtjänster (inga fulnedladdningar här inte!) är det smidigt att hyra och bara slänga sig i soffan (slippa släpa sig till någon videobutik och inga DVD:er som tar plats och samlar damm i bokhyllan osv). När tekniken väl fungerar, vill säga... Men den blir tack och lov bättre och bättre, och det är faktiskt rätt häftigt att leva i början av den framtid som jag som ung fantiserade så mycket om. /Jon

Av Jenny och Jon Sjöberg - Tisdag 9 jan 19:00

 


Som ett tredimensionellt Tetris på en rätt så instabil platta som "svävar". Så skulle man kunna beskriva vårt nya huvudbry, spelet Hoverkraft. För att lyckas ställa alla 24 geometriska plastbitar på plattan utan att den välter är faktiskt mycket svårare än det verkar, även när man bara spelar mot sig själv och lägger dem så försiktigt och tillpassat som man bara kan. Eller också saknar vi bara den rätt finmotoriken och matematiska beräkningsförmågan...


Barnen provade spelet men tyckte nog att det var lite väl svårt (rekommenderat från 8 år), även om de skrattade gott när alla klossar rasade ned över bordet och vidare ned på golvet. (Jenny är å sin sida smått skeptisk till spel som "skräpar ned", haha!) Hursomhelst tycker jag att det är ett roligt spel eller tidsfördriv om man vill lägga "patiens". Återkommer med bildbevis när alla klossar till äventyrs ligger på plats. Det vill säga, troligtvis aldrig... Ett extra plus i alla fall för att spelet inte är beroende av några som helst batterier - magnetismen fixar spänningen! /Jon

Allmänt · Ian · Isa · Loe

Presentation


Vi är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian född i september 2012, Isa född i juni 2014, Loe född i mars 2016 och Lin född i januari 2018.

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Januari 2018 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se