jennyjon - vår vrå av världen

Direktlänk till inlägg 12 januari 2018

Förlossningsberättelse del 3: På egen hand med Lin på BB

Av Jenny och Jon Sjöberg - Fredag 12 jan 12:45

Jon lämnade mig och Lin på BB och det kändes också lite skrämmande för min rörlighet var ju både begränsad och det ömmade här och var. Att lyfta bebisen i och ur baljan var ett jobbigt moment. Och väl tillbaka på rummet så började det märkas att det var ganska fullt upp för personalen. Det var så många olika människor som kom och gick att jag till slut slutade med att försöka hålla reda på dem. I det stora hela så mådde jag väl trots allt ganska bra och mycket av oron hade ju släppt i och med att det låg en söt liten docka i baljan bredvid mig.


 

 


Men min rumskamrat som återkommit till rummet med sin bebis mådde betydligt sämre. Jag mådde illa vid ett tillfälle efteråt men ändrat läge och våta, kalla dukar på min panna gjorde saken snabbt bättre. Grannen däremot började ganska snart att spy och så fortsatte det så fort hon rörde på sig. Stackars. Hennes partner var med henne och hjälpte till.

Personalen nämnde något om att jag skulle vänta till följande dag med att ställa mig upp men jag var så rastlös och att lyssna på kräkningar gjorde ju inget bättre. Vid tjugotiden står det i journalen "Pat mår bra. Hon promenerar omkring på salen. Hon vill åka hem imorgon". Stämmer bra det. Tror att det stått något liknande i alla barnens förlossningsjournaler... Hem!
Framåt halv elva kom nattpersonalen in på rummet för att kolla läget. De presenterade sig först för mig och sedan vidare till grannen och där uppstod en ansträngd situation ganska snart. Mannen var ju kvar och det var emot sjukhusets regler. Personalen sa att han behövde åka hem, mannen protesterade, kvinnan blev ledsen och sa att då skulle hon åka med honom. Jag överhörde ju inte hela diskussionen men delar av den var ju svår att missa.

Till slut gick personalen därifrån för att försöka hitta en lösning. Och lösningen blev att det var jag som fick flytta till en annan tvåsal som var tom. Vet inte hur det kom sig att de gjorde det valet men egna rum för oss båda alltså, från rum 20 till rum 24.

Jag hade ju brett ut mig lite och Jon hade ställt undan sakerna så jag skulle nå dem osv. Så det var lite konstigt att bli utrullad och mitt i natten organisera om. Fast i det stora hela var det ju mer positivt än negativt och eget rum var ju förstås skönt. Nu kunde jag och Lin titta på Junior-VM och se småkronorna slå USA.



Så mycket sömn blev det dock inte. Vid ett av blöjbytena kring midnatt började Lin att kräkas fostervatten med brunaktigt blod från att hon tagit en och annan klunk i samband med snittet. Och fastän det ändå är vanligt så är det väldigt skrämmande. Här kände jag att jag behövde ta hjälp av personal i fall det skulle bli farligt så jag ringde på klockan.

Lin kräktes mer och då var det en lättnad att ha kunnig personal i närheten. Vid tretiden på natten fick jag min andra Fragminspruta och den här gången hade jag mer känsel så nu var den där svidande känslan där som en obehaglig gammal bekantskap. Och det var oklart in i det sista om hur länge jag skulle behöva ta dessa sprutor i och med min förhöjda risk för blodproppar, men slutade på en gång per dag i en vecka.

Men efter klockan tre var Lin väldigt orolig, ville amma, ville inte amma, somnade, vaknade och upp och ner ur baljan... Det blev inte mycket sömn den natten. Och klockan tog sig sakta fram mot morgonen, då jag räknade med hemgång. På morgonen blev jag av med katetern men infarten skulle behöva sitta kvar tills att jag kissat ordentligt. Och det visade sig vara något som de var väldigt petiga med och höll på att bli något som skulle hålla mig kvar.

Men jag drack mer vatten än vad jag gjort på mycket länge och fyllde den där så kallade "Texas-hatten" till en acceptabel nivå. De ville ha närmare 3 dl på fyra timmar.

Men innan det var jag med Lin till barnläkaren som gav henne godkänt, Lin klarade hörselkontrollen, jag samtalade med en fysioterapeut och så även ett samtal om BB-vård i hemmet med mera efter att jag fått lämna BB. Under tiden lät jag Lin ligga vid fönstret en del, för oron för att behöva återvända för solning har funnits med hela vägen. Inte för att det gick att få så mycket sol i snöblasket... Det var precis på gränsen att jag hade behövt stanna med Isa när vi var där på efterbesöket och bara räknade med att få åka hem.



Oj, så långsamt det gick, men jag och Jon hade bestämt att han skulle komma med barnen till klockan 13, antingen för att bara ses eller för att komma hem, och den tiden stämde bra visade det sig. Det blev lyckligtvis det senare och ganska prick ett dygn efter att Lin plockats ut ur min mage bar det av hemåt.

Jag mötte upp med Jon och barnen utanför dörrarna till BB med Lin i baljan. Loe satt nyvaken i vagnen men Ian och Isa kikade nyfiket ner i baljan och häpnades över hur liten och söt deras minsta syskon var.

Det kändes väldigt märkligt att lämna sjukhuset, alla gånger har väl den där känslan att någon kommer stoppa oss funnits där, att någon skulle springa ikapp oss och undra vad vi höll på med som tog ett barn från sjukhuset.

Den här gången kändes det så bekant men slutskedets händelseförlopp gick ju så fort. Det är klart att det var jobbiga sista veckor och månader men jag har ju alltid gått över tiden - med över två veckor i minst två fall. Nu blev det för tidigt, allt gick ju trots allt som det ska vid ett planerat snitt och inte en enda värk, förvärkar och eftervärkar borträknade.
Men nu var det ju inte bara en bebis jag fick med mig hem utan även piller och sprutor för att sköta ett eftervårdsprogram. Tre gånger om dagen skulle piller intas för att sköta smärtlindringen och så en spruta per dag för att förhindra blodproppar. Sprutor som Jon givit mig tidigare och som han fick sköta även den här gången även om han är långt ifrån populär när jag får dem. Tur att det svidande fort går över i alla fall.



Det var både skönt och lite omtumlande att komma hem. Men så mycket lättare här ändå med allt, även om tre röjiga storasyskon har sina sidor. De första nätterna var Lin vaken mycket och då hade det ju varit lätt att sova ikapp på dagen med bara ett barn.

Men nu var det inte så och eftersom jag inte borde lyfta tyngre än bebisens vikt under de första fyra veckorna så hade vi försökt lösa det som så att Jon skulle stanna hemma från jobbet. Något som kanske inte hade varit nödvändigt vid en vaginal förlossning men så fick det bli den här gången.



På väldigt kort tid har vi blivit föräldrar till fyra barn och vi känner en otrolig tacksamhet för det. Och nu har vi en ny liten person att ta ansvar för, lära känna och hjälpa fram genom livet. Jon skrev i sitt inlägg på sociala medier till en bild på Lin: "Lilla Linfrö! Som jag längtat efter dig. Äntligen är du här. Välkommen till denna värld, den blev just lite mindre kall och hård." Och det stämmer så bra så. /Jenny


 

 
 
Ingen bild

Signhild skrivmoster

Söndag 14 jan 17:33

Tack för att jag fick läsa om hur det var när lilla Lin kom till världen. Jag har själv testat ett akut snitt så jag vet lite vad du pratar om. Så underbart att det gick så bra och att ni nu har fyra välskapta och jättefina barn. Hon är som en liten dröm förstås .. vem kan motstå en bebis?? Önskar att allt går bra och att du får möjlighet till lite vila och återhämtning trots allt. Skönt att Jon är hemma i alla fall en tid. Skickar många kramar till er alla! <3

Jenny och Jon Sjöberg

Söndag 14 jan 19:15

Det är ju lite för min skull som jag skriver ner dessa förlossningsberättelser också men roligt att någon annan läser. :) Ingen förlossning är ju den andra lik.
Jag har aldrig varit så nervös vid de tidigare barnens ankomster som vid denna, till och med att de sa till mig på operation att jag nu efteråt kunde börja skaka och få frossa...
Men så blev det ju inte. Att få se lilla Lin tog bort den oron.
Nu när jag ska vara försiktig med lyften så är det extra bra att Jon är hemma och kan hjälpa till och för att aktivera barnen. Får se när vi ska våga släppa tillbaka Ian och Isa till förskolan. Det verkar vara någorlunda lugnt med sjukdomar än och vi kan ju inte leva för isolerat heller.
Tar emot dina kramar och skickar nya tillbaka! /Jenny

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Jenny och Jon Sjöberg - Fredag 21 sept 07:00

  Förra veckan bytte barndansen dag till onsdag och Ian och Isa missade den till förmån för avslutning på fotbollsskolan, men igår var ordningen återställd och vi var allesammans med dem till Sventorps bygdegård där de skakade loss. Kompisen som...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Torsdag 20 sept 19:24


  Älskar att planera! /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - Onsdag 19 sept 19:30


Förra onsdagen var det avslutning på fotbollsskolan så då missade Ian och Isa uppstarten på Bamsegympan. Men ikväll var de med, fast till den här säsongen går de i olika grupper. Isa var först ut på Bamsegympa och efter henne var det Ians tur på Bams...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Onsdag 19 sept 07:21


Vi är som vanligt vakna tidigt och jag har förberett Isa för fotografering på förskolan. Vi värmde upp med en selfie. /Jenny   ...

Av Jenny och Jon Sjöberg - Tisdag 18 sept 15:23

Prognosen lovade strålande väder idag och lite tveksamt kändes det väl när vi traskade iväg i regn imorse för att ta oss till skola och förskola. Men det tog sig minsann!Loe åkte springcykel idag och vi tog en omväg hem för att han skulle få köra lit...

Presentation


Vi är Jenny och Jon, ett gift par som bor i en villa i Tibro tillsammans med våra fyra barn: Ian född i september 2012, Isa född i juni 2014, Loe född i mars 2016 och Lin född i januari 2018.

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31
<<< Januari 2018 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se