Denna morgon hade Julien lämnat en stor kasse och ett pepparkakshus i miniatyr gav barnen en ledtråd om vad dagens aktivitet skulle vara. Mycket riktigt hade nissen lämnat ett kit för att bygga ett pepparkakshus, men inte vilket som helst utan självaste Villa Villekulla! Lin sprang genast och hämtade Pippi, och sedan följde ett febrilt bygge med dekoration av både hus och pippipepparkakor - för det är ju inte varje år som världens starkaste tjej fyller 75!

Inom loppet av några månader har jag haft ett antal obehagliga och oförklarliga händelser. Symptomen stämmer i mångt och mycket överens med kärlkramp, med det stora undantaget att "anfallen" kommit i vila eller stunder av minimal fysisk aktivitet. Men ett stort tryck över bröstet, andnöd och en strålande smärta upp till underkäken, där varenda tand känns som om den ska sprängas har varit ganska "onajs" att uppleva. Smärtan har varat några minuter för att sedan försvinna lika plötsligt som den kommit, utan några efterdyningar.

Efter fjärde anfallet tyckte Jenny att det var dags att kolla upp vad det kan vara, och eftersom hon sparkat iväg mig till vården förut i rättan tid (för att konstatera astma och närapå brusten blindtarm) var det bara att masa sig iväg. På vårdcentralen i Karlsborg mätte en läkare vilo-EKG, blodtryck och syremättnad, men för att få remiss till arbets-EKG på Skas i Skövde, var jag även tvungen att besöka "min" vårdcentral i Tibro. Efter blodprov och ny undersökning av läkare, fick jag ganska omgående remiss till Kliniskt fysiologiskt laboratorium (långt namn...), som bokstavligt talat låg mitt emot Blodcentralen, där jag varit massor med gånger.

Där undersöktes jag av inte mindre än två biomedicinska analytiker och en speciallistläkare. Först ännu ett EKG i vila för att sedan göra ett arbetsprov på en träningscykel, inkopplad med en mängd slangar med sugkoppar till en EKG-apparat, samt en doppler som mätte blodtrycket.

Som att gosa med en bläckfisk...

Jag fick hålla 60 varv/minut och varje minut ökade belastningen. "Som att cykla i en allt brantare uppförsbacke med samma växel" - för en mer pessimistiskt lagd person skulle det kunna vara en aforism för livet. Men som den positiva nolla jag är har jag levt länge nog för att veta, att efter varje uppförslut kommer förr eller senare en utförslöpa. Men den nionde och sista minuten var faktiskt en riktig plåga, tio sekunder kändes som tio minuter och det var bara på ren vilja som jag kämpade i mål.

Förvånansvärt nog var mina värden inte så pjåkiga för en lagom tjock man i sina bästa år som försummat träningen alltför länge, men nog flimrade det allt lite för ögonen ett tag efter att jag på skakiga gummiben stigit av cykeln, och som ett brev på posten kom huvudvärken senare på kvällen. Men inget visade på att något är fel med hjärtat, så det hela förblir ett mysterium. Nu har jag inte känt av det på över en månad, och förhoppningsvis aldrig mer, men visst åldras man en del i sinnet när kärlkramp förs på tal - ändå är jag ju fortfarande bara 25 år, konstigt nog... /Jon