Idag har vi roat oss med att fota och filma lite inför bebisen. Bland annat togs den här bilden på supersyskonen. Förhoppningen är att vi ska klippa ihop en före bebisen-film med materialet. Ett kul sätt att göra alla i familjen mer delaktiga!

Vad jag inte vill höra på operationsbordet... 

Det finns fördelar och nackdelar med det mesta och att veta vilken dag som bebisen kommer att komma på är den största fördelen med ett planerat kejsarsnitt känner jag. Men det är ju knappast så att det bara är att infinna sig på förlossningen, få magen uppskuren, ta emot bebisen och sedan åka hem...

Några dagar innan datumet för planerat snitt ska provtagningen på Vårdcentralen besökas för att lämna ett aktuellt blodprov. Kvällen innan dagen för snittet ska risken för infektion minskas med kroppstvätt med bakteriedödande hudrengöringsmedel och efter det torkning med ren handduk, sängen ska vara renbäddad och även nya sovkläder ska fram. Innan ska också alla smycken av och även nagellack.

Följande morgon väntar ännu en bakteriedödande dusch och rena kläder efter det. Då ska jag också vara fastande och enbart dricka klara drycker tills tiden då jag ska infinna mig på förlossningen (annars har det varit BB, men är ju lite andra tider nu). Då ska jag istället vara helt fastande.

På plats på avdelningen ska barnmorskan möta upp och denna gång blir det ett coronatest då alla som ska läggas in kollas, ombyte till operationskläder, infarter och de kopplar dropp, sätter kateter och jag får Alvedon. I operationssalen läggs ryggbedövningen och snart är känseln borta från brösthöjd och neråt. Jag tycker att tiden på operationsbordet är väldigt läskig och den känns som en evighet. Det är många maskklädda människor och ljud som är ovana. Efter snitten, gäller både akuta och planerade, har jag inte känt att jag litat på mig så pass att jag vågat hålla i bebisen så efter barnmorskans första tid med bebisen har det alltid varit Jon som blivit den första att hålla. För mig är det nu frågan om mer väntan och en ännu orörligare tid än innan. Så småningom kommer känseln tillbaka och förhoppningsvis slipper jag illamående och kräkningar. Jon får inte stanna mer än ett par, tre timmar efteråt i och med corona, det är ju förutsatt att allt gått som förväntat.

Jag hoppas att jag får tillbaka känseln fort, kan dricka och äta, att amningen kommer igång och att jag kan komma upp på benen igen snarast möjligt. Men kroppen brukar kännas aningen mörbultad och kanten på bebisbaljan för att lyfta i och ur har känts så himla hög. Smärtlindring i tablettform väntar, tidigare har det varit Alvedon och diklofenak, dessutom måste jag ha blodförtunnande Fragmin-sprutor. Dessa har Jon fortsatt att ge mig hemma sedan och de svider till något fruktansvärt. När känseln började komma tillbaka senast drabbades jag dessutom av en obehaglig klåda som jag gärna slipper och vid något av snitten fick jag märkligt nog känning i axeln under tiden. Det är så mycket runt omkring och när värkar har varit inblandande vid den vaginala förlossningen eller innan de akuta snitten har ju tankegångarna varit att bebisen måste ut så jag blir fri. Här är det mest frågan om nervositet innan och vid Lins snitt uppmärksammade personalen mig på att jag kunde drabbas av skakningar som en eftereffekt. Det slapp jag men personalen kände väl att de behövde nämna det för min oro gick ju inte att missa...

Förutom de mentala förberedelserna pågår ju förstås praktiska sådana. Vi har gjort lite inköp för att vara redo, planerat in föräldraledighet osv. Tre veckor hemma är tanken för Jon efteråt sedan och då blir det ju skola för Ian och Isa och fortsatt förskola för Loe och Lin, om det nu inte är en massa sjukdomar i omlopp... /Jenny