Vi älskar sport - framförallt när våra svenska idrottare lyckas. Det är så fantastiskt att se dem kämpa, och försöka nå det som de så länge och hårt kämpat för. I februari är det dags för de olympiska spelen i Sotji i Ryssland.

Den här gången har det dock inte känts lika bra att följa OS, och allt på grund av arrangören. Ryssland är säkert ett fint land att besöka, men ju mer vi hör om hur landet gått tillväga för att genomföra spelen desto mer tar det emot. Rysslands syn på homosexuella är bara en av de negativa aspekterna. Emma Green Tregaro myntade ordet nagelprotest när hon målade sina naglar i regnbågens färger för att protestera mot Rysslands antigay-lagar. Då fick hon kritik, för man ska "respektera ett lands lagar". Den ryska stavhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva la sig i och ansåg att tilltaget var respektlöst mot landet, medan Green Tregaro stod på sig: "Kärlek kan inte vara fel."

Nej, kärlek är aldrig fel och hon hade modet att protestera mot något som borde vara självklart.
Även främlingsfientligheten är stor i Ryssland och det har många OS-arbetare tyvärr fått erfara då de inte alls behandlas rätt. Flera tusen människor ligger bakom möjliggörandet att genomföra OS i Sotji. Av de drygt 50 000 arbetarna kommer runt en tredjedel av dem från grannländerna. För att få tillstånd att arbeta har de lämnat in sina pass - och passen har sedan blivit behållna och inga tillstånd utlämnade. Lönerna är låga - i vissa fall helt obefintliga - och många utav arbetarna får jobba 12 timmar om dagen, sju dagar i veckan. Slavliknande förhållanden för att Ryssland ska framstå som en pampig arrangör! Sportarrangemang berättigar lika lite som något annat till att köra över de mänskliga rättigheterna. I många fall får "slavarna" inte alls ut vad som var utlovat - och utan pass är det näst intill omöjligt att återvända hem.
IOK har inte alls stått på sig tillräckligt tycker vi när det kommer till att sätta press på värdlandet. Och så som det har utvecklat sig är vi tveksamma till att Ryssland var rätt val till att börja med. Olympiska spelen ska stå för mänskliga rättigheter och Ryssland må vara ett rikt land och har till skillnad från många andra länder råd att arrangera detta stora mästerskap. Men hur förvånad blir man då inte när det framkommer att Sverige årligen ger Ryssland 450 miljoner kronor i bistånd. Allt enligt Jan Mosanders bok, ”Pengarna som försvann, missbruk av det svenska biståndet”.
Det är bara en del av de pengar som landet inte är förtjänta av. Och i slutändan tycker vi inte att Ryssland lever upp till de värdegrunder som vi anser att Olympiska spelen står för.

Att säga att vi kommer bojkotta att följa OS vore dock en lögn, för vi kommer att se. Fast de här perspektiven gör att vi kommer att tänka mer på vad som ligger bakom arrangemanget. Personerna som aldrig kommer att komma i närheten av den uppskattning som de gjort sig förtjänta av när de deltagit i uppbyggandet. Och oj, vad vi ska hoppas att homosexuella och "utlänningar" tar så många medaljer som möjligt. Att önska att ryssarna inte får några vore kanske fel då det inte är folket som ligger bakom de olämpliga besluten som bygger upp landet. Många ryssar vågar nog inte protestera emot missförhållandena i landet. För vem vet vad som händer med de som säger emot i denna osympatiska stormakt?