Vissa program berör djupare än andra. TV-serien Fyraåringarna på äldreboendet är ett sådant, och handlar som titeln avslöjar om en grupp fyraåringar som i ett experiment får tillbringa sex veckor tillsammans med en samling äldre på ett ålderdomshem. De gör en mängd saker tillsammans, följda av ett TV-team och ledda av ett par förskolepedagoger. Studien leds av experter inom psykiatri och geriatrik, och genom ett antal tester och videogranskning är syftet att se om kontakten med barnen har en positiv inverkan, fysiskt såväl som mentalt, på de äldre.

(Bild lånad från TV4)

Vi har redan streamat alla avsnitt, och utan att avslöja för mycket är det väl inte "mindblowing" att barnen är som en vitamininjektion för de äldre med sitt sprudlande glada humör, deras energi och nyfikenhet. Barn är ju ofta ganska spontana och så härligt befriade från många av de sociala "spärrar" som vi vuxna har, och engagerar och livar upp de annars ganska så stillsamma och tysta vårdtagarna på äldreboendet. Precis som tidigare erfarenheter med djur, ger barn också positiva effekter på äldre.

Serien gav oss många skratt och igenkännande leenden över barnens beteende, men även en och annan tår dök upp i ögonvrån. För i dokumentären får man även lära känna de gamla lite mer ingående, och i personporträtten berättas det om en del tragiska livsöden.

Det är en serie som berör, för den visar ganska tydligt hur ensamt, tomt och smärtsamt livet kan vara i slutskedet - men den väcker även hopp om att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Om vårt samhälle inte envisades med att dela upp människor i olika fack utan tillät alla att mer naturligt umgås över åldersgränserna - lite som det var förr i tiden - tror jag att det skulle vara till nytta och glädje för både gammal och ung. För även om studien mest var för de äldres skull, tror jag att barn också har ett visst behov av att träffa och lära känna äldre, och på så vis lära sig mer om historien.

Tyvärr kom coronapandemin efter inspelningen och satte ett tillfälligt stopp för träffarna mellan barnen och de gamla. Vi får bara hoppas att denna plåga snart är slut och att fler får upp ögonen för många äldres levnadssituation. Jag vill bli gammal i ett samhälle som inte glömmer bort en, utan fortfarande låter mig känna mig som en del av en större gemenskap. /Jon