Att två veckor kan gå så långsamt! Som ni vet vid det här laget har jag varit bortrest i fjorton dagar, men var och varför får bli en annan historia. Igår kom jag i alla fall hem, och så underbart det var att få återse familjen igen! Barnen blev glada och flög i min famn, för att strax därefter springa och hämta alla fina teckningar som de gjort till mig och ville visa varenda en. Jag blev rörd och alldeles varm inombords, jag har saknat alla så mycket!

Sia var till en början avvaktande och kände väl inte riktigt igen mig, trots att vi har videochattat vid några tillfällen när jag var bortrest. Hon sneglade lite ängsligt åt Jennys håll när jag lyfte upp henne, och var ganska reserverad ett litet tag. Men sedan släppte det och hon blev sitt vanliga, spralliga lilla jag igen. Fast hon hade ju förändrats och blivit större och starkare med fler gester och påhitt, men när hon fyrade av det där supercharmiga leendet mot mig dog jag sötdöden ännu en gång.

Nu gäller det att komma tillbaka in i rutinerna och ta igen lite för all den tid som försvunnit. Det är så skönt att vara hemma! /Jon