Jorå, jag eftermiddagsspydde idag också. /Jenny

Inte helt oväntat, kanske... Inte pizza dock, såg mer ut som gnocchi och morot. /Jenny

Tack så jättemycket till er alla som gratulerat och till alla er som berättat om era graviditetserfarenheter! Så gulliga ni är. Det har verkligen varit intressant att läsa om den kunskap som ni fått.

Så vitt jag vet är jag fortfarande gravid idag också (läste dock något skräckexempel om någon som fått missfall i vecka 19 men som inte upptäckts förrän i vecka 25. Försöker att inte tänka på det...).

Och vet ni vad: igår spydde jag inte en enda gång! Jag mådde illa, men jag spydde inte. Siktar på två spyfria-dagar i rad! :) /Jenny

Att bli illamående av tandkräm var ganska vanligt under graviditeten läste jag någonstans. Numer borstar jag tänderna med barntandkräm... Jordgubbe! /Jenny

Jag har ju nämnt att jag mått illa och det är klart att det skulle vara jättelätt att veta hur illa om jag hade något att jämföra med. Men det har jag inte. Men så här har det sett ut hittills: Under de allra första dagarna av graviditeten var jag hur hungrig som helst och åt och åt. Brösten blev lite större, tyngre och ömmade men det var inte alls så farligt som illamåendet. Men ett steg i taget. Efter hungern kom tröttheten, en extrem trötthet och jag låg i soffan mest hela dagarna. En trötthet som nästan känns som medvetslöshet, jag förmådde bara inte att ta mig upp ibland. Och denna trötthet finns fortfarande kvar.

På morgonen på juldagen kom illamåendet och det var enligt den lite osäkra beräkningen i skiftet v.5-v.6 Och sedan har det sakta men säkert trappats upp och blivit värre. Jag har inte bara varit illamående utan jag spyr också. Och när som helst på dygnet, inte bara på morgonen. Jag har kräkts yoghurt, majs (som hittade upp, som tur var inte ut, bak i näsan - äckligt!), vattenmelon med mera men mest har det blivit galla, illgul, svidande galla. Ämnesomsättningen ska vara 20-25% högre och det som äts förbrukas fort.

Jag kan vakna mitt i natten, gå på toa och komma tillbaka till sängen för att kräkas... Jag har haft en hink stående vid sängen lääänge nu - och den har kommit till användning mååånga gånger.

Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger jag spytt totalt. Och jag gillar inte alls att spy och spydde sällan tidigare. (Innan det här började spydde jag senaste i mars 2010 och det var för att jag hade så ont i ryggen.) Först kommer ett kraftigt salivöverskott, ögonen rinner, kroppen skakar, jag fryser, halsen svider efteråt... Usch! Och fy och blä! För som Lova sa när hon strax innan hon skulle fylla 3 år:

- Man får säga "fy Fabian" men man får inte  säga: "faan"!"

Fast jag har kanske gjort det någon gång ändå... Befogat. Lovar.

Det skulle vara jätteroligt att läsa om era erfarenheter. Hur såg den första tiden ut för er? Hur kändes det? Hur mådde ni? Självklart mår jag ju värst. Hahahha! Men lite tröstberättelser skulle sitta fint. Fast har ni mått bra så får väl det också gå... /Jenny

Igår var jag och Jon på MVC och träffade vår barnmorska. Förra gången vi sågs kändes det overkligt att sitta där för då hade jag inga symtom alls, bara ett par positiva graviditetstest att gå på. Det blev faktiskt att vi gjorde ett test där också - lika positivt det!

Under det här besöket var det mycket information och formulär som skulle fyllas i. En del prover blev det också. Invägningen var väl det lättaste. Hon tog blodtrycket på mig och jag fick 102/70 vilket tydligen var bra. Det var även dags för cellprov så det blev ett sådant också. Inte så förtjust i det provet... och det kom blod och blod är ju det sista jag vill se från det där området nu. Men det skulle vara ofarligt. Resultatet dröjer lite och jag hoppas att det kom med tillräckligt med celler så jag slipper göra om det. Jag hade med urinprov som ska analyseras. Vi fick svara på frågor och ta emot information.

Och innan jag lämnade Vårdcentralen hade jag lämnat blodprov också. (Jag ville gärna bli blodgivare som Jon är och följde med honom en gång för länge sedan, men jag har små ådror så kvinnan stack mig i båda armarna men hade svårt att få ut blod. Och nålen som används vid blodgivning är större så det blev inget med det.) Tre rör skulle fyllas för att få svar på alla möjliga tester. Sköterskan hittade rätt med en gång fast till sista röret började blodet sina och det räckte precis. Fast ett rejält blåmärke har jag förstås - fast bara på ena armen! 

Om det var något konstigt skulle barnmorskan höra av sig om cirka två veckor när resultaten väntas komma, annars skulle hon inte höra av sig alls. Undrar hur mitt blodvärde ser ut när jag mått som jag mått...? /Jenny

Ja, en del av er har ju anat att något varit på gång här. Ganska tidigt fattade till exempel en av våra trogna bloggläsare, Camilla, misstanke, men då hade vi knappt fattat det själva.

Och vi hoppas verkligen att Camillas kommentar slår in: att vi är fler i familjen till nästa jul. Men samtidigt vill vi gå ut med att det fortfarande är tidigt i graviditeten. Vi är inte förbi de där kritiska 12 veckorna än men självklart hoppas vi att allt kommer att gå bra. Fast det är lite nervöst nu...

Det har också känts som om Lotta har haft sina aningar även om de inte varit lika direkta. Det här inlägget kändes i alla fall väldigt träffande även om det kanske inte alls var riktat till oss, fast nu "lånar" vi det lite:

Så, så ligger det till. Vi tackar så mycket för alla era fina kommentarer och tror säkert att ni kommer att hålla tummarna för oss. Och kanske också ställa upp med råd och tips för det här är ju HELT nytt för oss och ni som följer oss verkar sitta inne med en hel del kunskap. Det känns tryggt om ni följer med oss på den här nya äventyret.

För hittills har den här graviditeten inte varit särskilt njutbar. Givetivs är vi överlyckliga över beskedet i sig, för det är något som vi kämpat för ett litet tag och när gravstickan visade positivt resultat kändes det väldigt overkligt. Och det gör det i och för sig fortfarande. Men det har varit mycket extrem trötthet, mycket illamående, en hel del kräkningar - och inte bara på morgonen - den där irriterande förkylningen som inte vill ge med sig, känsligare humör, konstiga cravings, konstiga matvanor över huvud taget och tro det eller ej: INTE EN ENDA DROPPE COCA-COLA HAR INTAGITS SEDAN INNAN JUL!!!

Vi trodde att vi läst på men det här var verkligen omöjligt att sätta sig in i och när det här slutar kännas som en lååång vinterkräksjuka hoppas vi att det känns mycket, mycket bättre.