jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Gravid för första gången

Av Jenny och Jon Sjöberg - 2 februari 2012 09:30

Igår morse till frukosten satt jag och grät när jag läste tidningen. Jag läste om en kvinna som varit i Thailand och sett en hjälplös hundvalp på stranden. Hon tog sig an hunden och matade den och lovade att hjälpa den. Hon tog den till en djurklinik. Där frågar hon om den inte skulle kunna gå att adoptera bort, men det trodde inte veterinären alls. Kvinnan var egentligen emot att importera hundar från andra länder men hon hade lovat hunden att hjälpa den. 15 000 kr kostade det henne att få hunden till Sverige.

Jon läser tidningen före mig på vardagarna så jag sa till honom: "Du får ju varna mig när det står sånt där. Censurera tidningen eller nåt!"

Idag var morgontidningen censurerad. Fast bara på skoj för idag läste jag inget som fick mig att börja gråta. Men oj, så känslosam jag blivit!

Och nätterna är inte att leka med heller. Vilka drömmar! Det kanske också hör till för tidigare kom jag knappt ihåg några drömmar. Men i natt var jag inblandad i något gängkrig. Fast jag skulle nog klara mig för jag hade en kula i pistolen och en massa nagellack. Nagellack!!! 

Igår natt var Jon helt konstig och när jag vaknade var jag riktigt arg på honom. Jag drömde att vår granne var högljudd och vi kunde inte sova. Vi låg båda och beklagade oss över hur irriterande hon var, men nästa dag skulle han ta med henne till DollarStore och dessutom hade han kokat ett ägg till henne. Ett ägg!!!

Det skulle ju vara skönt att bara få sova en natt.

Idag på förmiddagen väntar en promenad med mamma. Nästan 10 minusgrader ute. Brrr! Sedan blir det skidskytte. Jag tycker att det är en jättebra TV-sport. Oftast är det spännande till sista skjutningen. Damernas sprint på förmiddagen och herrarna kör på eftermiddagen. Heja, heja! /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 1 februari 2012 19:30

Det var en hemsk upplevelse att behöva åka till sjukhuset för att ta reda på om vår bebis, som vi så länge försökt få, fortfarande levde i Jennys mage. Jag sov inte alls något vidare natten innan, och i bilen på väg in till Skövde kunde jag knappt hålla ögonen öppna. Jag gäspade och gäspade, och jag var rädd att Jenny skulle tro att jag inte tog situationen på allvar.

Men det var tvärtom. När jag blir så orolig och bekymrad som jag var igår, verkar det som om min hjärna svarar med att försöka stänga ned sig själv, ungefär som djur som spelar döda för att undvika att bli uppätna. Inte så produktivt, kanske. Fast på hemvägen, efter att vi fått det fantastiska beskedet, kände jag mig däremot hur pigg som helst. Självklart var hela situationen omtumlande, och många känslor var i rörelse, men att få se sitt barn för första gången på ultraljudsbild, och se lillhjärtat picka, var helt klart en av de bästa upplevelserna i mitt liv!

Med kraftreserverna rejält decimerade, passade det att plocka med sig lite hämtmat från Tibro Bar & Grill för att fira de goda nyheterna. Jag fick för mig att en grekisk sallad skulle göra sig bra i ett pitabröd, men jag kanske inte skulle ha proppat i mig alltihopa - det var ju trots allt en Bar & Grill-portion...

På kvällen hann tröttheten ifatt mig, så jag somnade väldigt snabbt och sov mycket bättre än natten innan. Jag får nog träna upp mig lite mentalt, för jag antar att det kan komma att bli fler sådana här påfrestande stunder framöver. Nu ser vi i alla fall framåt, och för att variera temat på våra blogginlägg har vi lagt ut en liten tävling som jag hoppas att ni vill vara med i. Vi har ju faktiskt redan en bebis, förhoppningsvis mycket hårigare än den kommande, som vi inte får glömma bort. Ni hittar tävlingen rakt under detta inlägg. Lycka till!  /Jon

Av Jenny och Jon Sjöberg - 1 februari 2012 13:55

Sedan igår kväll har jag ätit upp fem sju Piggelin. Isglass mitt i vintern. Jomenvisst. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 1 februari 2012 08:45

Innan igår har jag känt mig riktigt trött fysiskt och igår blev en tömning psykiskt också. Jag somnade ganska fort igår kväll men inatt vaknade jag kvart över två och låg klarvaken ett tag. Jag började tänka på vad som hänt för igår var jag inte riktigt närvarande i allt.

Det viktigaste från läkarbesöket var ju förstås att babyn levde men läkaren undersökte även äggstockarna, tryckte på livmodern och han tog ett prov på flytningarna för att kolla om jag hade någon infektion. Äggstockarna såg bra ut och jag hade ingen infektion. Vi fick dessutom reda på att beräkningen stämmer. Det är i vecka 11 som vi är för läkaren mätte storleken på babyn under ultraljudet. Det var lite lättare då än med den där "graviditetssnurran" för jag har haft en menstruationscykel på mellan 30 och 47 dagar... Många ägglossningstest blev det. 

Och på skärmen syntes bara en baby, jag har drömt om tvillingar (på natten alltså) men såvida ingen gömde sig där någonstans så är det bara en. Och det räcker gott för oss! Läkaren hade skrivit ut några bilder på babyn, vi frågade om vi kunde få dem, men de skulle han behålla för att göra anteckningar. Ja, ja, vi får ju en chans till när vi ska tillbaka i vecka 17.

Men det var inte bara bilderna som blev kvar där utan även min patientbricka. Jag är ovan vid att använda patientbricka, fick ut den av barnmorskan vid besöket förra måndagen. Jag trodde att det var något som försvunnit men tydligen inte. Jag lämnade den när jag anmälde mig i receptionen på gynmottagningen på KSS och sedan såg jag den inte mer. Fast den lilla plastbiten känns ändå ganska liten i det stora hela. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 31 januari 2012 17:30

Först vill jag börja med att tacka för alla era tankar som gått till oss idag. Det är så härligt att kunna dela så mycket med er och känna er värme. Ni är bäst!


Så till den här blodiga röran som fick ett lyckligt slut. Det började vid lunchtid igår då jag upptäckte pyttelite blod vid ett toabesök, men tänkte inte mer på det då, för till och från under graviditeten har jag haft mindre blödningar. Men så vid tretiden blev jag vettskrämd när jag var på toa. Hela pappret var fullt av en mörkröd flytning med klumpar och jag hörde genast av mig till Jon. Då var jag alldeles för chockad för att ringa BVC. Jag ville inte veta för det kändes inte bra. Framåt kvällen upphörde flytningarna och jag hoppades att det var över. Men det blev en jobbig natt. Ingen av oss sov särskilt bra, och vi oroade oss över vad det kunde vara som hänt.


Imorse gick jag upp tidigare ifall jag skulle behöva ringa och då var flytningarna riktigt mörka igen. Då kändes det ännu mer som att det här var ett missfall. Jag ringde till BVC men i Tibro kan de inte göra ultraljud om det skulle behövas. Jag blev hänvisad att ringa till gynmottagningen på KSS (Kärnsjukhuset i Skövde) och jag satt i telefonkö länge innan jag kom fram. Jag berättade om det som hänt och även om att gravidsymtomet illamående hade upphört. De gav mig en akuttid hos läkaren på eftermiddagen. Lång, jobbig väntan. Jag berättade vad som skulle hända för Jon som kom hem från jobbet.


Vi for i god tid till Skövde och satt länge i väntrummet. Då hade jag dessutom börjat känna av buksmärtor och blev ännu mer övertygad om att det här verkligen var ett missfall. Att ett föräldrapar satt i väntrummet med sin nyfödda baby gjorde det hela ännu mer känslosamt. Att vi skulle få uppleva babylyckan kändes långt borta.


Så blev det min tur och läkaren visade in oss i undersökningsrummet. Jag berättade om vad som hänt och han försökte räkna ut hur långt gången jag var. Men han hade lika stora problem med det som barnmorskan - jag har ju en helt orationell menstruationscykel. När frågorna var klara fick jag hoppa upp i gynstolen och läkaren började undersöka. Han tog prov på flytningarna, klämde på livmodern och gjorde ultraljud (det trodde jag att man gjorde magen, så lite visste jag...) Läkaren förde in "ultraljudssensorn" och sedan stannade tiden. Men efter vad som kändes som en evighet sa han till slut: "Den lever."


Oj, vilka underbara ord! När vi sedan såg den lilla varelsen på ultraljudsbilden, och såg hur det pyttelilla hjärtat slog, kunde vi inte hålla tårarna borta. Känslan av att se vår baby för första gången går inte att beskriva, och lättnaden över att allt verkar vara som det ska var det bästa på väldigt, väldigt länge. Vi undrade förstås varför det hade kommit så mycket blod, men läkaren trodde att det hade att göra med en blödning på livmoderhalstappen. Inget onormalt, men det hade ändå skrämt upp oss båda rejält.


Allt det här är ju så nytt för oss, så vi vet inte vad som är vad. Men när man får en akuttid förstår man att det kan vara allvarligt. Jag trodde faktiskt inte att det här skulle sluta väl. Nu när vi fått detta positiva besked känns det såklart bättre, för visst har vi gjort en massa babyplaner i huvudet, även om vi inte vågat göra några inköp eller ommöbleringar än. Men i tankarna är vi fler som firar jul nästa vinter...


Nu hoppas vi att det får vara lugnt ett tag, och att den lille/lilla i magen inte skrämmer oss så där igen. Det blir nog en tidig kväll, för vi är båda väldigt trötta efter all oro och anspänning. Samtidigt är vi väldigt glada över att allt detta slutade lyckligt, och att så många hört av sig och tänkt på oss. Tack så mycket, allihop! /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 31 januari 2012 14:44

Lämnar just parkeringen på KSS med en baby i magen. Nu har vi sett vår efterlängtade älskling, sett hjärtat slå och nu är känslorna helt ombytta. En sådan lättnad!

Av Jenny och Jon Sjöberg - 31 januari 2012 09:19

En oroväckande stor mörkt röd flytning har verkligen fått oss att bli oroliga. Nu på morgonen har jag ringt barnmorskan som hänvisade till gynmottagningen på KSS. Ringde dit och nu har jag en tid i eftermiddag. Känns inte alls bra. Visserligen säger de både på BVC i Tibro och på gynmottagningen i Skövde att det inte är ovanligt med blodiga flytningar i början av graviditeten. Men det här kändes som så mycket och det känns inte alls bra. Att illamåendet börjat försvinna kanske inte alls var ett bra tecken...? Mycket orolig nu. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 30 januari 2012 17:15

Enligt den preliminära beräkningen ska jag nu vara i vecka 11. Fostrets längd från huvud till stjärt är ca 4,5-6 cm och fostret väger runt 8 gram. Ansiktet är tydligt och fostret kan röra på sig även om inte jag ska kunna känna det. Det mest kritiska utvecklingsstadiet är över. I slutet av veckan kan man också se fostrets genetalier. Pojke eller flicka...?

En del gravida blir mindre illamående nu och blodmängden i kroppen börjar öka. Händer och fötter kan komma att kännas varmare. Det är inte ovanligt att det blir svårare att sova nu. /Jenny

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards