Det tog 23 veckor men idag kom tyvärr första plusset och det med "bara" 1 hekto. Lite surt... Och tyvärr har jag ingen tydlig förklaring. Muskler efter skidåkningen i helgen? Träningsvärken har känts av. Sia sov dåligt så det blev inte mycket sömn i natt? Återhämtning är ju annars ett måste. Kanske lite mer godis och mat i helgen? Nej, jag vet inte.

Den totala viktnedgången är nu 18,1 kg. Förra veckan gick jag ner 0,9 kg, så då gick det mycket bättre, men den här veckan har jag varit mycket tröttare. Kanske att kroppen hamnade i något slags sparläge...

Ny vecka, nya tag och nästa etappmål är -21,4 kg. /Jenny

Året började mer positivt än jag vågade hoppats på för den där chokladpastejen igår var himla god, och jag kunde lätt ha ätit mer av den. Och mer av mycket annat också för den delen, men försökte hålla igen och så blev det förstås träning som vanligt. I 21 veckor har resan mot hälsosammare livstil och vikt pågått och inte ett enda plus (bara förra veckans plus minus noll...) och nu totalt en viktminskning på 17,3 kg. Det är ju inte stora siffror som det rör sig om just nu, så det ska jag försöka ändra på framöver när fresteleserna inte blir lika stora. Men att ta mig igenom både jul och nyår utan ökning var ändå skönt. /Jenny

Tur, för det var knappast skicklighet: helgen gick viktnedgångsmässigt på ett ut. Så inget minus, men heller inget plus. Och det är ju inte så att jag inte ätit något i helgen och på julborden i kyrkan fanns en hel del gott. Till saken hör att jag fortsatt med träningen varje dag, minst 20 minuters svettig rörelse. Och igår slutade jag äta ganska tidigt, det kanske var till min hjälp. Så fortfarande 17 kg minus totalt och utgångsläget inför nyår känns lite bättre nu, men nyårsmat är så mycket godare än julmat... /Jenny

19 veckor senare. Eller 133 dagar. Under så lång tid har vågen vid invägning visat på minus. Men nu väntar en söndag som är en julafton, en söndag som är nyårsafton och bara några dagar efter det födelsedagskalas, så jag räknar med en mindre medgörlig våg på måndagsinvägningarna framöver.

Men att ha gått ner prick 17 kilo är väl ganska okej i det stora hela? Vissa veckor har minskningen varit större, andra mindre, men aldrig plus. Tyvärr försvinner ju kilon inte där jag helst skulle vilja, och särskilt roligt är det inte med quornsallad heller, men någon positiv hälsoeffekt måste det här väl ändå ha hoppas jag. Kan jag har förlängt livet lite tro...? /Jenny 

För en tid sedan började det kännas konstigt i området kring naveln men det dröjde innan det övergick i att allt oftare göra rätt så ont. Lite 1177-googling gav för handen att det nog rörde sig om ett navelbråck, vilket också läkaren på vårdcentralen senare bekräftade. Ironiskt nog, ska väl tilläggas, eftersom jag inte är den i familjen som fött fem barn. Men men, får man det så får man det, träning eller ej (ej!)...

Hursomhelst blev det en remiss till SkaS och efter lite väntetid fick jag komma på en förberedande undersökning inför operation i Falköping. Med lite "bonnatur" råkade det bli ett återbud strax före jag för en vecka sedan ringde och frågade om just det. Så i förrgår tog jag buss, tåg och buss igen via Skövde till dagkirurgin på Falköpings sjukhus, en pang-pang-pang-resa som gick som på... ja, ni vet.

Även inne på sjukhuset gick det relativt fort, personalen var trevliga och proffsiga och inom kort låg jag på operationsbordet, andades in syrgas (O2), blundade och tänkte glada tankar (faktiskt ett fint tips från anestesisköterskan) medan John Blund smög ut i blodet. Sen minns jag inte nåt mer utan slog upp ögonen igen på Postop/uppvaknandeavdelningen nån timme senare, med ett förvånansvärt litet bandage (läs plåster) över naveln.

Efter lite tillkvicknande, toabesök och fika på rummet kom läkaren förbi och förklarade ingreppet, som var rutinmässigt, storleksmässigt litet och relativt enkelt, för en kirurg i alla fall.

Jag tackade så mycket för behandlingen och passade på att ge alla jag mött på sjukhuset min uppriktiga beundran och tacksamhet för det trevliga bemötandet och den fina vård som vi fortfarande är lyckligt lottade att få åtnjuta nästan helt gratis i detta land - nåt som man verkligen inte ska ta för givet utan tvärtom slå vakt om och slåss för om nödvändigt!

Sedan gjorde jag samma resa baklänges - buss, tåg, buss - lika smidigt hem som dit och hann tillochmed hem innan läggdags för barnen, så godnattkramar blev det också.

Nu återstår en kortare läkningstid där jag behöver undvika tunga lyft, så jobbet och sysslorna hemma blir lite smått handikappanpassade ett tag framöver men snart ska jag vara på banan igen och lyfta både barn och fallskärmar. Dock inte samtidigt... /Jon

I kommunen går det att köra Hitta ut (bara att ladda ner gratisappen) och leta checkpoints. Vi aktiverar oss med detta då och då, ibland med mening och ibland inte när kontrollerna dyker upp där vi ändå råkar vara. Så många checkpoints har vi inte tagit (ju fler man fixar desto större är chansen att vinna Tibro handels presentkort på 1000 kr) men några har det blivit. Det är Tibro Orienteringsklubb som ordnar med detta och vi tycker att det är ett jättebra initiativ!

En för oss ny rolig träning som bland annat hjälper till med fokusering. Än så länge är det mest kul att titta på den som boxar då ingen fått kläm på boxbollen. Inte än i alla fall. Träna! Öva! Träna! Öva!

Igår var det årets 200:e dag och tillika min 200:e dag av aktivitet "med mening". Sjukdomar och skador (inte tillräckligt stora i alla fall...) har fortsatt att hålla sig borta och jag har motionerat vidare. Då förstås även under våra husvagnssemestrar också, så jag har sett mer av Kumla och Hafsten än jag tänkt...

Och nu velar jag om ifall jag ska fortsätta eller ej... Det börjar på att bli en lite tråkig "träningsform" och ibland mer något som jag gör bara för att och inte för att jag vill. Från början trodde jag ju aldrig att jag skulle kunna hålla på så här länge.

Lite över 75 mil har jag tagit mig i år och hade jag gått in för det hade det ju blivit längre, men vissa dagar har lusten att anstränga mig inte alls funnits... men jag har tagit mig ut ändå.

Igår blev det 5,10 km på 30 minuter och den tiden skulle jag vara nöjd med som sista tid då konditionen verkligen gått upp och ner. Att bara gå/jogga känns inte så allsidigt fast är ju ändå rörelse.

Men när motivationen är svår att hitta, ibland även tiden och orken då detta är något som kommit i sista hand och nu när det är sommar känts som något som varit krångligt när vi varit iväg på semester, lutar det åt att det tar slut här. /Jenny