jennyjon - vår vrå av världen - livet med fem barn

Inlägg publicerade under kategorin Hälsa

Av Jenny och Jon Sjöberg - 16 maj 2011 19:27

För att hjälpa min arma fot på traven, föreslog sjukgymnasten att vi skulle pröva med samma elastiska tejp som jag haft förut. Då satt den på nacke och skuldror, och var lika rosa som nu. Mycket macho.

Som om inte det vore nog, är jag numera slätrakad på den del av benet där tejpen sitter. Len som en babyrumpa. Fast det lär ju passa bra när det blir dags att slita bort tejpen... Aj.

Och om inte tejpen fungerar, prövar vi med najtråd. /Jon

Av Jenny och Jon Sjöberg - 4 maj 2011 22:00

Ikväll gjorde jag mitt andra försök att klara av att jogga 2,3 km på under 11 minuter 16 sekunder. Jon har räknat ut att en fallskärmjägare i snitt får den tiden när milen måste klaras på 49 minuter. Ett lite udda mål kanske, men ett mål.

Jag kände mig seg i benen, kallt i luften, och det tog verkligen emot att komma iväg. Men jag tog mig ut, och tur var väl det för jag klarade målet! Hade det inte varit för att Jon stod och viftade allt vad han hade på upploppet hade jag inte orkat ta i lite extra. Oj, så härligt det känns!

Nu då...? /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 2 maj 2011 21:28

Igår kväll kände jag inte att jag hade någon jätteork att jogga men ville ändå. Vet att det gör min rygg så gott! Vad gör man då? Jo, man selar en stackars intet ont anande hund som älskar allt som har med att gå utanför dörren att göra - trodde han ja!

I lagom lunk tog (läs drog) jag runt Nalle i spåret, 2,4 km. Men han skulle stanna och ta en massa fuskpauser var tredje meter, och sedan ville jag inte gå ut för hårt med honom heller. Vi tog oss lugnt runt och det blev inte värt en dusch.

Istället lämnade jag in ankaret till hund och joggade själv vad vi börjat kalla Badvägen-rundan, som Jon mätt upp till 2,3 km. Det kändes segt och tog 12 min och 10 sek. Det blev helt klart värt en dusch!

Jag joggade med mobilen i handen, brukar ta tiden för jag gillar att tävla mot mig själv. Jon är inte riktigt "fit" just nu så honom är det ingen idé att tävla mot. Men fallskärmsjägarna - ja, varför inte?! På nätet hittade vi att för att bli fallskärmsjägare är ett utav kraven att klara 10 km på 49 minuter.

Medan jag duschade fick Jon agera matematiker och räkna ut vilken tid jag måste springa de 2,3 kilometrarna på för att hålla samma tempo som de måste göra för att klara den antagningsdelen. Klart att det känns lite långsökt att dela upp sträckan så här, och kanske springer de fortare i början osv, men Jon kom i alla fall fram till att jag måste klara 2,3 km på 11 min och 16 sek. Hmm. Kändes inte helt omöjligt...

Jag gillar att tävla så det där började ju gnaga i mig. Nu är jag långt ifrån vältränad och har bara joggat runt fem gånger i år... Kanske högt ställda förväntningar att klara det målet bara sådär. Men ikväll gjorde jag ett ärligt försök.

För att slippa dra runt på mobilen fick Jon vara tidtagare. Benen var sega och jag hade motvind nästan halva sträckan. Det var också ganska kallt i luften så det kändes i luftrören.

Sluttiden blev 11 min och 30 sek och 67 hundradelar för att vara exakt. Lite surt! Men, men... Nästa gång. /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 2 maj 2011 15:48

Idag fick jag in en fot hos sjukgymnasten på mitt jobb. Höger fot, för att vara mer exakt. Ja, min vänstra fick också följa mer, fast mer som en norm.

Sjukgymnasten tyckte att det såg ganska okej ut. Jag känner mig också bra mycket bättre än för sex veckor sedan, och fick ett träningsprogram för att återfå styrkan och rörligheten, först och främst i högerfoten, men i det långa loppet hela kroppen. Kanske till och med bli starkare, rörligare och mer uthållig än innan den ödesdigra vurpan? Vore inte dumt.

För det märks rätt tydligt att man inte har kunnat röra sig särskilt mycket den senaste tiden... /Jon


Av Jenny och Jon Sjöberg - 2 april 2011 15:59

Vi har varit i Valhalls lokaler i Skövde och besökt Hälsomässan. De många föredragen går vi aldrig på, men det finns en hel del att kika på ändå. Och en del att testa. Jon smakade på acaijuice som var sträv i smaken, men det kanske är så ett superbär smakar...

Mamma testade Kung Fu-massage, men det tyckte vi lät alltför våldsamt. Och vi kommer aldrig att låta någon annan än Kung Fu Pandan få ge oss Kung Fu-massage...

Men inte gick vi lottlösa därifrån. Jag hittade några stenar som jag fastnade för. En stenstav av ametist, en ring (tror den är i rosenkvarts) och ett armband med en blandning av stenar och pärlor. 125 kr för alltsammans - billigt!

På ett ställe sålde de faktiskt solglasögon också. Vi fick en hundralapp av mamma -för fyra par för hundra var just priset. Ännu billigare! Nå, var är solen...?

Det var kö in till mässan, som håller på både idag och imorgon. Men en dag räckte gott och väl för oss. Oj, vad vi känner oss hälsosamma nu! /Jenny

Av Jenny och Jon Sjöberg - 27 mars 2011 16:47

Trodde du att det är svårt att ta sig upp på morgonen? Inte alls!

1. På med den supersexiga over knee-strumpan.

 2. I med foten i Robocop-skon.

3. Spänn åt de tre banden för kung och fostervatten!

4. Pumpa in luft i de fyra luftkuddarna runt om.

5. Fram med kryckorna. Good to go!

Av Jenny och Jon Sjöberg - 25 mars 2011 15:06

Varning!

Detta inlägg innehåller en obehaglig bild - känsliga bloggläsare varnas!


Idag var det dags att plocka bort gipsskenan. Svärfar Benke skjutsade in mig till KSS, och sedan gick allt i ett huj.

Först upp på plan 3 för att klippa bort gipset. (Bilden ovanför är förresten den obehagliga. Klicka på den på egen risk...) Jag blev förvånad över hur svullen och blånad foten fortfarande var, men det var i alla fall skönt för lilla vickevire (lilltån alltså) att inte längre ligga i kläm.

Sedan tog jag mig, utan gips och ytterst försiktigt, ned till markplan och bort till ortopedingenjören. Där fick jag en Aircast XP Walker på foten.

  

Aircast är en sorts plastpjäxa med uppblåsbara luftceller, som fixerar benet på ett skönt sätt men får en att känna sig som Robocop. Fördelen med denna jämfört med vanligt gips är att man kan ta av Aircasten för att till exempel duscha. Och det är smidigt, för med gipsskenan på började det klia på vaden redan i förrgår - enorrrmt frustrerande!

  

Benke körde mig runt i rullstol och bjöd på fika på Kärnhuset. Efter att ha blivit guidade i källarvåningens långa och många korridorer av en sjukhusvärdinna (stort tack till dig!) till Hjälpmedelscentralen, och konstaterade att den var stängd, for vi vidare till Tibro (fast vi lämnade kvar sjukhusvärdinnan på KSS). 

Där fick jag AIK-inspirerade handtagsskydd till kryckorna, som gjorde det mjukare för händerna. Fast det är ju i och för sig hemskt i dessa hockeyfinaltider, hade ju mycket hellre haft FBK:s färger på kryckorna. Vad ska folk tro om mig? Att jag är med i Gnaget?

Sedan åt vi en god lunch på restaurang Buffé på Sparhuset. Schnitzel, sallad, stekt strömming och môs, och som avslutning äppelkaka med mycket vaniljsås och kaffe. Mmm!

Nu hoppas jag på att kommande tisdags röntgenbilder blir fina, så att jag slipper framtida komplikationer. /Konstapel Alex J. Murphy 


Av Jenny och Jon Sjöberg - 23 mars 2011 13:45

Vad har hänt?


Jo, i söndags, på väg hem från affären här i Fagersanna, lyckades jag halka på vägens enda isfläck, bara ett stenkast från hemmet. Så otroligt klantigt! Och onödigt. Det värsta var att jag faktiskt såg isen när jag klev på den och tänkte att nu skulle jag minsann passa mig från att halka omkull. Swoosh! Knappt var tanken färdig förrän jag slant till. Under en ynka millisekund hann jag se hur jag föll på plastkassen och resonera följade:

"Jag faller. Mäh?! Faller?? Det brukar jag ju aldrig göra! Åh nej, nu kommer nachosen att krossas!"


Brottsplatsen...


Men nachosen klarade sig, den stora havregrynspåsen fick istället ta smällen. Fast jag kände direkt en intensiv smärta i högerfoten, och plötsligt låg jag där och vred mig i plågor, "som en skalbagge på rygg" eller hur det nu var...

Svågern Johan, som var hembjuden på nacholunch, skyndade fram och hjälpte mig på fötter. Jag linkade hem och lindade foten, som svullnade rätt så kraftigt under kvällen.

Övertygad om att det bara rörde sig om en ordentlig stukning, tog jag mig morgonen därpå med visst besvär till jobbet, men besökte företagsläkaren för säkerhets skull. Han bedömde dock att foten behövde röntgas, så med en akutremiss bar det av till Kärnsjukhuset i Skövde (KSS) tillsammans med svärmor Kristina, som körde.

Efter röntgen fick jag ytterligare en remiss till akuten, samt en rullstol. När det strax därefter blev min tur fick jag flytta över från rullstolen till en rullbår i undersökningsrummet på akuten. Gôtt, tänkte jag, färdsätten blir bara bekvämare och bekvämare. Men det blev aningen pinsamt när sköterskan frågade om jag ville att "frugan" skulle följa med till observationssalen. Smått förnärmad fick jag påpeka att det var min svärmor...

Efter bara en kort stunds väntan fick jag träffa läkaren Arthur i ett behandlingsrum. Han hälsade, skakade hand och klämde sedan på insidan av foten.

"Gör det ont här?" frågade han.

"Nej", svarade jag, "men på utsidan, vid fotknölen."

"Jag vet", sa dr Arthur, "det är därför att du brutit foten där. Men det var inte det jag undrade, jag vill veta om du har ont på insidan."

Jag blev så paff över det torra konstaterandet att luften gick ur mig. Jag, som aldrig brutit något i hela mitt liv (förutom löften)! De goda nyheterna, sa Arthur, var att röntgenbilderna visade att operation inte var nödvändig. Men det skulle givetvis behöva gipsas. Skit!


Ömfot...

 

Så länge som jag och Jenny sett fram emot den stundande semesterresan med föräldrar/svärföräldrar till Falkenberg, shopping i Ullared, långa sköna promenader med Nalle på Skrea strand, bad och relax på Klitterbadet, havsfiske med pappa, och mycket mera... Sämsta tänkbara tidpunkt för en fraktur, med andra ord. Detta kullkastar ju mer eller mindre alla våra planer! Och allt på grund av en liten fläck fruset vatten, i kombination med dåligt balanssinne...

Nåja. Utan havregryn i påsen kunde jag ha pajat höften. Eller dunkat huvudet i asfalten. Nu skulle vissa sarkastiskt lagda kunna hävda att då hade ju det åtminstone inte drabbat någon vital kroppsdel, men...

Så, nu ligger jag alltså så stilla jag kan med gipsad fot i högläge, har redan sett runt femtielva filmer, några naturprogram, läst lite truckteori (fast jag lär missa själva utbildningen) och skriver ett långrandigt och delvis självömkande inlägg.



Varje gång man inte är riktigt kurant, som när man har flunsan, migrän eller som nu, blir man genast påmind om hur okomplicerat livet för det mesta egentligen är. Ta bara det här med att duscha. En vanligtvis rätt så enkel aktivitet, men pröva göra det stående på ett ben med det andra inlindat i en svart sopsäck som är fastsatt med två kilometer brun packtejp...



Men jag kan absolut inte klaga på den service jag fått, varken från företagshälsan (särskilt tack till dr Zak!), KSS (supersnabb undersökning och behandling!) eller från min kära fru, som numera sköter hela hushållet helt på egen hand och ändå hinner sköta om sin krympling till make. Jag är grymt imponerad av hennes energi och planeringsförmåga. Älskade, du är bäst.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er kära läsare som skickat så många och fina krya på dig-hälsningar, tankar och roliga kommentarer. De värmer. Stort tack till er alla! /Jon

Presentation


Välkommen till Jenny och Jon, ett gift par som bor i Tibro tillsammans med våra fem härliga barn. Ian är född -12, Isa -14, Loe -16, Lin -18 och Sia -21.

Följ oss i vår vardag!

Kontakt: jenjonsjoberg@hotmail.com

Vi har bloggat i över 13 år!

Den 25 juli 2010 startade vi jennyjon-bloggen. I över ett decennium har vi hållit liv i den här bloggen. Minst ett blogginlägg per dag har vi publicerat. Och fler ska det bli!

Vi finns på Youtube!

 

          Följ oss på Youtube:
               jennyjontube

 

      

Besökare just nu...


Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards