Trodde du att det är svårt att ta sig upp på morgonen? Inte alls!

1. På med den supersexiga over knee-strumpan.

 2. I med foten i Robocop-skon.

3. Spänn åt de tre banden för kung och fostervatten!

4. Pumpa in luft i de fyra luftkuddarna runt om.

5. Fram med kryckorna. Good to go!

Varning!

Detta inlägg innehåller en obehaglig bild - känsliga bloggläsare varnas!

Idag var det dags att plocka bort gipsskenan. Svärfar Benke skjutsade in mig till KSS, och sedan gick allt i ett huj.

Först upp på plan 3 för att klippa bort gipset. (Bilden ovanför är förresten den obehagliga. Klicka på den på egen risk...) Jag blev förvånad över hur svullen och blånad foten fortfarande var, men det var i alla fall skönt för lilla vickevire (lilltån alltså) att inte längre ligga i kläm.

Sedan tog jag mig, utan gips och ytterst försiktigt, ned till markplan och bort till ortopedingenjören. Där fick jag en Aircast XP Walker på foten.

Aircast är en sorts plastpjäxa med uppblåsbara luftceller, som fixerar benet på ett skönt sätt men får en att känna sig som Robocop. Fördelen med denna jämfört med vanligt gips är att man kan ta av Aircasten för att till exempel duscha. Och det är smidigt, för med gipsskenan på började det klia på vaden redan i förrgår - enorrrmt frustrerande!

Benke körde mig runt i rullstol och bjöd på fika på Kärnhuset. Efter att ha blivit guidade i källarvåningens långa och många korridorer av en sjukhusvärdinna (stort tack till dig!) till Hjälpmedelscentralen, och konstaterade att den var stängd, for vi vidare till Tibro (fast vi lämnade kvar sjukhusvärdinnan på KSS). 

Där fick jag AIK-inspirerade handtagsskydd till kryckorna, som gjorde det mjukare för händerna. Fast det är ju i och för sig hemskt i dessa hockeyfinaltider, hade ju mycket hellre haft FBK:s färger på kryckorna. Vad ska folk tro om mig? Att jag är med i Gnaget?

Sedan åt vi en god lunch på restaurang Buffé på Sparhuset. Schnitzel, sallad, stekt strömming och môs, och som avslutning äppelkaka med mycket vaniljsås och kaffe. Mmm!

Nu hoppas jag på att kommande tisdags röntgenbilder blir fina, så att jag slipper framtida komplikationer. /Konstapel Alex J. Murphy 

Vad har hänt?

Jo, i söndags, på väg hem från affären här i Fagersanna, lyckades jag halka på vägens enda isfläck, bara ett stenkast från hemmet. Så otroligt klantigt! Och onödigt. Det värsta var att jag faktiskt såg isen när jag klev på den och tänkte att nu skulle jag minsann passa mig från att halka omkull. Swoosh! Knappt var tanken färdig förrän jag slant till. Under en ynka millisekund hann jag se hur jag föll på plastkassen och resonera följade:

"Jag faller. Mäh?! Faller?? Det brukar jag ju aldrig göra! Åh nej, nu kommer nachosen att krossas!"

Brottsplatsen...

Men nachosen klarade sig, den stora havregrynspåsen fick istället ta smällen. Fast jag kände direkt en intensiv smärta i högerfoten, och plötsligt låg jag där och vred mig i plågor, "som en skalbagge på rygg" eller hur det nu var...

Svågern Johan, som var hembjuden på nacholunch, skyndade fram och hjälpte mig på fötter. Jag linkade hem och lindade foten, som svullnade rätt så kraftigt under kvällen.

Övertygad om att det bara rörde sig om en ordentlig stukning, tog jag mig morgonen därpå med visst besvär till jobbet, men besökte företagsläkaren för säkerhets skull. Han bedömde dock att foten behövde röntgas, så med en akutremiss bar det av till Kärnsjukhuset i Skövde (KSS) tillsammans med svärmor Kristina, som körde.

Efter röntgen fick jag ytterligare en remiss till akuten, samt en rullstol. När det strax därefter blev min tur fick jag flytta över från rullstolen till en rullbår i undersökningsrummet på akuten. Gôtt, tänkte jag, färdsätten blir bara bekvämare och bekvämare. Men det blev aningen pinsamt när sköterskan frågade om jag ville att "frugan" skulle följa med till observationssalen. Smått förnärmad fick jag påpeka att det var min svärmor...

Efter bara en kort stunds väntan fick jag träffa läkaren Arthur i ett behandlingsrum. Han hälsade, skakade hand och klämde sedan på insidan av foten.

"Gör det ont här?" frågade han.

"Nej", svarade jag, "men på utsidan, vid fotknölen."

"Jag vet", sa dr Arthur, "det är därför att du brutit foten där. Men det var inte det jag undrade, jag vill veta om du har ont på insidan."

Jag blev så paff över det torra konstaterandet att luften gick ur mig. Jag, som aldrig brutit något i hela mitt liv (förutom löften)! De goda nyheterna, sa Arthur, var att röntgenbilderna visade att operation inte var nödvändig. Men det skulle givetvis behöva gipsas. Skit!

Ömfot...

Så länge som jag och Jenny sett fram emot den stundande semesterresan med föräldrar/svärföräldrar till Falkenberg, shopping i Ullared, långa sköna promenader med Nalle på Skrea strand, bad och relax på Klitterbadet, havsfiske med pappa, och mycket mera... Sämsta tänkbara tidpunkt för en fraktur, med andra ord. Detta kullkastar ju mer eller mindre alla våra planer! Och allt på grund av en liten fläck fruset vatten, i kombination med dåligt balanssinne...

Nåja. Utan havregryn i påsen kunde jag ha pajat höften. Eller dunkat huvudet i asfalten. Nu skulle vissa sarkastiskt lagda kunna hävda att då hade ju det åtminstone inte drabbat någon vital kroppsdel, men...

Så, nu ligger jag alltså så stilla jag kan med gipsad fot i högläge, har redan sett runt femtielva filmer, några naturprogram, läst lite truckteori (fast jag lär missa själva utbildningen) och skriver ett långrandigt och delvis självömkande inlägg.

Varje gång man inte är riktigt kurant, som när man har flunsan, migrän eller som nu, blir man genast påmind om hur okomplicerat livet för det mesta egentligen är. Ta bara det här med att duscha. En vanligtvis rätt så enkel aktivitet, men pröva göra det stående på ett ben med det andra inlindat i en svart sopsäck som är fastsatt med två kilometer brun packtejp...

Men jag kan absolut inte klaga på den service jag fått, varken från företagshälsan (särskilt tack till dr Zak!), KSS (supersnabb undersökning och behandling!) eller från min kära fru, som numera sköter hela hushållet helt på egen hand och ändå hinner sköta om sin krympling till make. Jag är grymt imponerad av hennes energi och planeringsförmåga. Älskade, du är bäst.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er kära läsare som skickat så många och fina krya på dig-hälsningar, tankar och roliga kommentarer. De värmer. Stort tack till er alla! /Jon

Spikmattan - årets julklapp 2009 - den pratar ingen om längre. Är det någon som ligger på den fortfarande, eller är flugan ihjälslagen?

Jag gillar min (lila!) spikmatta och ligger på den då och då - och tycker att det är skönt. Mest ligger jag på den när jag vill somna, för det är just vad spikmatan gör för mig - söver mig.

Häromnatten vaknade jag på mattan runt tjugo över ett, då hade jag somnat och legat på mattan i över två timmar. Sover jättegott på mattan!

Jag har på många ställen läst mig till att det inte finns några vetenskapliga bevis för att spikmattan ska lindra smärta och bota sjukdomar. Och det kanske är så, men jag gillar min matta. Jag vet inte om den lindrar min rygg som stundom krånglar, men något som känns så skönt kan knappast förvärra!

Jon har också en matta, han skaffade faktiskt sin först, och har även spikkudden. Han använder båda och tycker också om plastspikarna. Men vi har hört om de som inte alls gillar att ligga på spikmatta, om de som tycker att det gör ont, om de som tycker att spikarna borde kännas mer, om de som inte vågat testa alls... /Jenny  

Nu har vi testat att dansa runt på mattan från Malaco. Och vad tyckte vi då om detta? Jo, allting kändes väldigt 80-tal! Musiken, grafiken - you name it. Men vi har inget emot detta ljuva 80-tal - vad vore Jenny utan det?

Det finns två olika spelvarianter, en med dans och en där man ska klubba förvirrade jordekorrar och en oförskämt glad grönsak. Det var ganska skoj!

Väljer man Street Dance finns ett dussintal låtar att välja bland, många av dem med titeln felstavad...

Den kortfattade engelska manualen är lika illa skriven den. Men vi fick ihop grejerna lätt som en plätt och snart var vi gång med dansandet - eller vad det nu kan kallas.

Spelet går alltså ut på att under danslåtarna eller spelets gång träffa rätt pil med fötterna. Låter lätt, men det var det inte. Koordinationsförmågan sattes verkligen på hårda prov och det gick ju som det gick. Miss, miss, miss, miss, miss, miss...

Nalle var också framme och kollade vad husse och matte nu hade hittat på för spektakel. Han insåg dock ganska snart att med fyra tassar skulle han lätt vinna genom att bara stå och stampa på mattan och höll sig snällt ur vägen.

Vi bjuder på några videoklipp från oss - som inte har en chans i Let´s dance.

Jenny "skakar rumpan" till Barbie Girl.

Nalle håller koll på Jons dansmoves.

Säg aaah! På Folktandvården i Tibro fick mina tänder en ordentlig översyn och genomlysning. Känns allt lite olustigt att röntgas, men det är bara att bita ihop...

Efter tandläkarbesöket åkte jag till min gamla arbetsplats på Arbetmarknadsenheten och hälsade på gamla kollegor. Med lite tid kvar till nästa hälsokontroll hann jag även med att säga hej till Dan och Malte på tekniska.

Sedan var det dags att besöka "min" astmasköterska på Tibro vårdcentral. Andningstestet på bilden ovan är en del av den kontroll som jag gör en gång varje år. Det ser kanske lite konstigt ut, men det är ett jättebra sätt att hålla koll på min astma. Och alla värden var bra, så jag kunde andas ut även denna gång. Puh! /Jon

Oj, vad jag har blivit granskad på sistone! Efter flera år utan någon, var det idag åter dags för en hälsokoll på Din & Min Hälsan i Karlsborg, vår företagshälsovård. Det var frågeformulär, hörseltest, kontroll av färgseendet, mätning av blodtryck, längd och vikt, blodprov och... tja, andra prov...

Jag anser inte mig själv vara normal, men alla testresultat pekade på motsatsen.

Tre månader har gått sedan jag sist lämnade blod. Åkte därför idag in tillsammans med en kollega till KSS (Kärnsjukhuset i Skövde) och fick skriva ännu en friskförklaring. Sedan kollas ju blodet innan det får användas, så där hamnar man under luppen igen.

Sköterskorna därinne är riktiga blodsugare - men det är en bra sak! De är vänliga och duktiga, man kan verkligen bara ligga och slappna av, och vips är man åter några decilitrar blod fattigare, men nöjd ändå.

Det bästa med att vara blodgivare är inte att man gör en insats för sjukvården, inte heller att man kan donera hela sin ersättning till Barncancerfonden. Det är inte ens att man får ett litet avbrott i arbetsveckan.

Nej, det är det gigantiska bandage man får över det ytte-pyttelilla, lilla nålsticket. Alla tror att man ensam varit ute i kriget - och vunnit det! /Jon

PS. Om du inte är blodgivare men tyckte att det lät häftigt att få ett så stort bandage, eller om du bara vill läsa mer om blodgivning, kan du göra det på Geblod.nu, klicka HÄR!

RFSU Fresh Massage Oil Honey Melon: en jätteskön massageolja som doftar underbart! 

Den ger en mjuk känsla, kladdar inte, är väldigt dryg och luktar härligt av honungsmelon. 100 ml kostar 77 kr på Shopping4net.