Den här veckan jobbar Jon en del extra och igår råkade det bli ännu lite mer. Jag hade tänkt gå ut när han skulle ha kommit hem. Men det gick att ta motionsrundan i trädgården och samtidigt ha koll på barnen. Inte samma egentid förstås men det blev 30 minuter av aktivitet. Runkeeper hade nog svårt att hänga med dock...

Nu är poolskyddet av, för idag blir det bad och jag har hämtat ner fläktar och andra klimatanläggningar från vinden så det ska vara behagligt inne. Men vi ska mest njuta ute då kyligare väder verkar vara på gång redan imorgon. /Jenny

Igår var jag ute på min dagliga 30-minuters motionsrunda för 130:e dagen i rad och då klarade jag även att ta mig över 50 mil. Två rekord i ett! Jag har fortfarande inte drabbats av någon sjukdom eller skada så jag kör på. Däremot ska Jon iväg med jobbet igen framöver så får väl bli med Lin i barnvagn då, det går inte lika fort och är inte samma egentid då men det blir ju 30 minuter hursomhelst. /Jenny

Under dagens motionsrunda fick jag sällskap av Ian och Isa. De båda kämpade på bra och gång varvades med jogging. Men de tyckte att det var jobbigt... /Jenny

Men ibland går det bra och ibland går det mindre bra, men då finns det tid för selfies och att kika runt i den fint grönskande naturen istället. Trettio minuter är ändå trettio minuter. /Jenny

VARJE DAG DET HÄR ÅRET HAR JAG MOTIONERAT MED MENING!!! Att det skulle bli ett sådant utdraget rekord vågade jag väl aldrig tro när jag startade Runkeeper och tog en promenad där första januari. 30 min var minimum och ibland kom jag riktigt långt på en halvtimme men ibland har det gått segare...

Och det har ju inte varit så lätt att få ihop tiden alla gånger, men vädret har jag ändå haft ganska tur med även om det varit motigt ibland. När Jon var till Kiruna fick lösningen bli med Lin i barnvagn, innan vi skulle till Linköping gick jag vid kvart i sex på morgonen osv.

Så det har gått och nu har jag alltså varit ute och gått 100 dagar i rad!

Vardagsmotionen med hämtningar, lämningar och annat är inte inräknad utan bara då träningstightsen åkt på, vilket betyder att jag rört mig 37,7 mil hittills i år!

Oftast har det rört sig om snabbare promenader, fast ibland har orken bara funnits till att gå i måttlig takt. Men jag har också orkat jogga 30 minuter i sträck några gånger och ett par gånger klarat den för mig magiska gränsen att komma över 5 km.

Motivation till detta träningstilltag har hela tiden varit att orka med och mer här hemma. Ett tag hade jag ofta lättare huvudvärk och den har jag blivit av med nu. Och jag känner ju att jag orkar med mer, jag kommer ju aldrig kunna slå energin som fyra barn har, men att ändå orka så mycket som möjligt för deras skull.

Nu har jag haft tur under de här 100 dagarna då jag inte varit sjuk eller fått någon träningsskada eller så. Det jobbigaste har varit skoskav efter att jag köpt nya skor och så började hälarna krångla igen men de sköter sig bättre vid jogging...

Igår blev det alltså min hundrade dag i rad och som det ser ut nu så är det väl inget som säger att jag inte kommer fortsätta. Vi har ju varit lyckosamma med att sällan vara sjuka och håller självklart tummarna för att det fortsätter så. /Jenny

Ian och Isa gick egentligen på påsklov i onsdags i och med att de var lediga igår, men för Jons del är det efter denna arbetsdag som lovet drar igång. Härligt med långledighet och vi har både roliga och tråkiga saker på gång - allt från bilservice till barndop!
Och här startade vi lovet med att ha några mysiga och avslappnande spaaktiviteter med barnen. Morgonrockar och tofflor var ju ett måste! Men ett gottebord med bland annat melon, jordgubbar och kex fanns också tillsammans med fotbad, handmassage, avslappningsklipp på TV:n, drinkar, torrschamponering, manikyr, "tatuering" med Babblarna-plåster, ansiktsbehandling med mera och självklart fanns klassikern gurka på ögonen också med.
En fin upptrappning inför fredagsslappande i soffan. /Jenny 

Jomenvisst! Igår ringde de nämligen efter mig personligen och ville att jag skulle komma snarast. Riktigt angelägna var de. Oj, oj, oj! Och det kändes bra för en så här snart medelålders man...

Bättre hade det förstås varit om det inte var sjukhuset som ringde och mest för att det var mitt blod som de sökte. Inte lätt att vara en 0-plussare, den vanligaste blodgruppen i världen och näst vanligaste i Sverige.

Jag är blodgivare och plikten kallade, så självklart for jag till blodcentralen och lämnade ett bidrag. Nåja, så länge denna bonnabrände lagom tjocke nästangubbe är slutpunkten för Jennys köttsliga lustar så är jag helt nöjd med det. /Jon