Förkyld. Säg det till en man, och du får mest troligt ett nickande och en medlidsam blick. Säg samma sak till en kvinna, och du får i bästa fall ett snett, klentroget leende, men antagligen får du bara ett hånskratt och måste utstå sedvanligt spott och spe. För alla vet ju att karlar inte klarar av den enklaste av snuvor utan att bli totalt däckade, medan vilken kvinna som helst kan ha elakartad influensa och dubbelsidig galopperande lunginflammation och samtidigt storstäda hela huset, bygga och måla en friggebod eller något annat ansträngande och dessutom hinna ta hand om sin sängliggande och självömkande simulant till man.

Varför är det så? Beror det på att vi är klenare byggda än kvinnor, har sämre immunförsvar, eller helt enkelt på att kvinnor har högre smärttröskel än vi?

Forskningen står svarslös, eller kanske snarare anslagslös. För ingen man vill väl egentligen att det ska finnas vetenskapliga bevis på att vi verkligen är det svagare könet...?

Den heliga treenigheten: halstabletter, näsdukar och naturläkemedel...

Jag är förkyld. [Paw rihk-titt!] Huvudet dunkar och känns uppumpat med cykelpump.    Näsan bränner, kroppen är stel som en gammal gubbes, jag har visst svalt en ovanligt stor, whiskydoppad rasp och öronen är igenpluggade av snor så nu hör jag ännu mindre av vad Jenny säger till mig...

Värst av allt är nätterna. Då vaknar jag av nån sorts plötslig sömnapné, väldigt obehagligt. Slänger mig skakande upp i sängen och kippar efter luft. Sen tar det en lång stund att somna om, och då händer det igen. Har inte sovit gott på många nätter nu.

Stackars Jenny. Jag är nog om möjligt ännu besvärligare, med mina nysningar, hostattacker och eskalerande snarkningar. En stor näsduksros till henne! Känner mig inte särskilt attraktiv just nu. Atjoo! Kan inte vara lätt att leva med en sån döende karlakarl...    /Jon

Jag har gått och dragit på mig en rätt så rejäl förkylning, och då är det olämpligt att få akupunktur. Min sjukgymnast föreslog därför en alternativ metod för att få bukt med den kraftiga, återkommande huvudvärken som jag haft på sistone. Ser ni förresten vad bilden föreställer?

Jo, det är förstås min nacke, rygg och axlar, tejpade med en specialtejp som ska ge nacken och axlarna stöd. Lägg särskilt märke till den fina färgkombinationen...

Det känns lite underligt att vara tejpad, men tejpen är elastisk och då jag sällan är främmande för att prova nya saker, blir det spännande att se om det här hjälper.

Tejpen har tydligen bara använts i Sverige cirka tre år, och om jag inte drar bort den borde den sitta kvar i ungefär en vecka. Och ja, jag får duscha under tiden...

Eftersom jag är ett stort fan av silvertejp (samt najtråd och raggsockar, men vilken självredig karl är inte det?), hyser jag stort förtroende till denna tejp - må vara att det inte är den silvriga sorten. Det återstår dock att se, så jag återkommer i ämnet längre fram. /Jon "Silvertejp Surfer"

På eftermiddagen var det Hälsomässa i Soberhuset i Skövde. Jennys mamma Kristina var där för att berätta om healing. Det finns mer att läsa på hennes blogg, klicka här för att komma till den.

På Kristinas bord fanns även några utav hennes virkade mössor, vantar, mobilstrumpor och lite utav Jennys pyssel.

Jon tog en lapp ur skålen och fick budskapet att känna stor rikedom över sitt kärleksfulla hjärta. ♥

Nej, jag har inte varit i djungeln och blivit beskjuten av infödingar med blåsrör... Jag har varit hos sjukgymnasten på mitt jobb och fått akupunktur. Denna uråldriga kinesiska terapimetod är visserligen omtvistad, men den västerländska varianten som jag blir behandlad med, är mer inriktad på smärtlindring än något annat. Detta är bara andra gången som jag får akupunktur, och kanske är det en placeboeffekt, men jag känner mig faktiskt bättre i både axlar och nacke.

Nålarna kan verka obehagliga, men de känns faktiskt nästan inte alls. (Min hand är förresten inte blå av nålsticket, utan färgad av den mörkblå uniformsjackan som jag bar under filminspelningen tidigare i veckan...) Sjukgymnasten vrider lite på nålarna med några minuters mellanrum, och allt som allt tar varje behandling mellan tjugo till trettio minuter.

Jag vet inte exakt hur det fungerar eller om effekten är långvarig, men eftersom jag upplever en liknande behaglig känsla av att ligga på spikmatta, är jag än så länge rätt så positiv till denna västerländska form av akupunktur. /Jon

Trodde faktiskt att det skulle vara bra mycket lättare att komma upp i 12 000 steg om dagen, men även igår fick jag gå lite extra för att nå målet. Undrar om det inte är något fel på stegräknare ändå...? /Jenny

Jag hade stegräknaren på under hela gårdagen och siktade på 12 000 steg. Och det klarade jag! Och några till...

Hade tänkt ta in de sista cirka 3000 stegen på kvällspromenaden, så jag fram med joggingskorna, reflexer och gåstavarna i högsta hugg och gav mig ut. Men eländet hade inte räknat ett enda steg! Irriterande.

Istället utspelade sig en scen som hämtad ur filmen Skriet från Vildmarken här. Minns ni när hunden Buck jagar sin husse runt elden efter att hussen blivit nedkyld efter att ha gått genom isen...?

Nalle fick agera Buck och jaga mig runt elden/soffbordet med en pipleksak i form av en anka i munnen. Måste sett bra konstigt ut... Nalle tröttnade ganska fort och jag tröttnade på pipandet och fortsatte på egen hand. Runt, runt, runt...

Jag hade ju kunnat sitta och skaka upp räknaren i 12 000 steg men det gjorde jag inte. De här stegen är ärligt tagna. Hoppas att stegräknaren är på bättre humör idag... /Jenny

Tycker att var och varannan går omkring och snörvlar i dessa tider. Och de som väl drabbats verkar har svårt att bli av med förkylningen. Och idag började även jag känna mig krasslig i halsen och blev väldigt frusen. (Enligt Jenny och Nalle har jag visst snarkat i natt också...)

Vet inte om det är inbillning eller vad det är, men när jag börjar få sådana här känningar brukar jag gå på en Kan Jang-kur. Och många gånger har det hjälpt mig - hoppas verkligen att det gör det den här gången också! /Jon

Jag är av en vetgirig och nyfiken natur, så när svärmor undrade om jag ville följa med på en trumresa, tackade jag efter lite betänketid ja. Vi åkte till Åsen, strax utanför Karlsborg, till det gamla lilla kapellet på bilden ovan.

Av hänsyn till de andra deltagarna i trumresan, fotograferade jag inget under själva meditationen, utan tog bara en interiörbild före vi började.

Vi satte oss i en ring på stolar, bänkar och sittpuffar, och medan kvällens meditationsledare lugnt och taktfast slog på indiantrumman, slöt vi ögonen och slappnade av. Eller, så var i alla fall tanken. Jag kunde inte riktigt falla i någon djupare trans, hur jag än försökte. Dessutom fick jag inte "sitta skräddare", det vill säga med benen i kors som i yogaställning, ungefär. (Det skulle blockera energierna.) Jobbigt, eftersom jag alltid brukar sitta så på golvet annars. Till slut domnade ena benet bort, vilket gjorde det ännu svårare att slappna av...

(Men eftersom alla ändå blundade, bytte jag till skräddarställning i alla fall. Shhh...!)  

Tiden gick trots allt ganska fort, och snart var min första trumresa över. Jag vet inte vad jag ska säga om det hela, kanske för att jag inte är säker på vad jag tror på. Finns det andar? Existerar andra dimensioner? Kraftdjur, vad är det? Har vi levt tidigare liv? Det må vara hur det vill med dessa saker, men det var i alla fall en ny erfarenhet och en intressant och annorlunda upplevelse att vara med om på en höstlik söndag som denna. Och i taket dansade änglarna... /Jon